Fru talman! Vi debatterar nu tilläggsbudgeten, men det har tyvärr blivit som så att vi närmast är inne på ett annat utskotts område. Jag fann därför anledning att begära ordet.
Jag har all förståelse för Agneta Lundberg och hennes perspektiv på situationen i Örnsköldsvik. Jag har själv bott på en ort som drabbats av politiska beslut som påverkat arbetstillfällena. Men jag tycker att det är två saker som vi måste ha klara för oss i denna debatt. Det är två andra perspektiv.
Det ena är vilken debatt vi nu är inne i, nämligen finansutskottets debatt, där vi har att ta ställning till ett bemyndigande på tilläggsbudgeten. Vi har inte att föra ett resonemang om huruvida försvarsutskottet har gjort ett klokt yttrande eller inte. Visst, vi har full frihet att göra det, men vi har uppdelningen inom riksdagen att vi har kompetensen på olika områden.
Det andra är ett perspektiv som jag tycker kommer bort helt och som jag tycker ska vara helt överordnat. I riksdagen skickar vi emellanåt soldater på uppdrag i andra länder. Det är ingen som har lyft fram det perspektivet. Vi talar om tjänstemännen i Örnsköldsvik. Vi talar om de kollektivanställda. Vi talar om politiken. Men den grundläggande delen är att vi har ansvar som riksdagsledamöter för dem som vi skickar i väg, dem som vi ställer stora krav på och som vi också får vara beredda på kommer att kunna få betala det ultimata priset. Det kravet måste vara det styrande. För finansutskottet är frågan uppe huruvida vi ska ge ett bemyndigande så att regeringen kan fatta beslut som den finner lämpliga.
Nu har vi utgått väldigt mycket från att det är två olika situationer. Vi har fört det hypotetiska resonemanget om en ny upphandling eller liknande. Genom att ge ett bemyndigande öppnar vi för andra lösningar som vi i dag kanske inte ser och tar på bordet. Vi ger handlingsfrihet. Den handlingsfriheten är det väldigt viktigt att vi ger. Vi ska göra det med hänsyn till soldaternas behov.