Fru talman! För några veckor sedan debatterade vi straffrättsliga frågor, och då hade jag förmånen att tala före min advokatkollega Peter Althin. I dag blev det tvärtom, och då kan jag göra som Peter gjorde förra gången och säga att nu har i stort sett alla frågor hanterats och debatterats. Lägger man till vad Karin Nilsson och Ulrika Karlsson har sagt är det inte särskilt mycket kvar i det här betänkandet som vi från allianssidan kan åberopa och föra fram, men så ska det väl se ut i en väl sammanhållen grupp inom justitieutskottet här i riksdagen.
Låt mig ändå mycket kort beröra ett par saker som ligger mig varmt om hjärtat.
Det första är barn i domstol. Där tror jag att vi, förutom de förändringar som vi förväntar oss ska ske beträffande målsägandebiträde, särskild företrädare och eget juridiskt biträde i vårdnadstvister, måste uppmuntra och se till att regeringen ställer till förfogande ekonomiska resurser för att fortsätta fortbildningen av poliser, åklagare och domare. Jag tror att det är mycket angeläget. Det är själva bemötandet i rättssalen eller i polisförhör som är så oerhört avgörande för hur utvecklingen ska bli beträffande barn både när det gäller brottmål och när det gäller tvistemål.
Vänsterpartiet hade även förra året en motion om barnprotokoll i mål om till exempel vårdnadstvister. Jag har funderat mycket över vad Vänsterpartiet egentligen har tänkt sig beträffande barnprotokollet, för i en vårdnadstvist som i sista hand domstolen måste avgöra om det inte går att förlikas, måste domstolen i sina domskäl redogöra för hur man kommit fram till vad som är bäst för barnet. Att man skulle skriva ett särskilt protokoll och där föra fram något annat än det som finns i domskälen är för mig en fullständigt främmande fågel. Jag förstår över huvud taget inte hur denna tanke har kommit upp, och jag har fortfarande inte förstått vad Vänsterpartiet egentligen vill med detta.
En annan sak som jag mycket kort vill beröra är resningsinstitutet. Vi vet att det pågår överväganden i departementet i frågan med anledning av rapporten från Justitiekanslern, och det är mycket angeläget att det kommer att ske vissa förändringar. Vi har inte velat låsa oss för hur förändringarna ska se ut, men vi vill ha till stånd förändringar. Vi ska naturligtvis inte acceptera att det sitter någon enda oskyldigt dömd i ett svenskt fängelse. Men jag litar på att Justitiedepartementet återkommer i frågan.
Slutligen vill jag ta upp en fråga som kanske inte har så stark bäring på straffrättsdelen, som justitieutskottets debatter gärna handlar om, utan som har väl så stark bäring på civilrätten och på tvistemålen, nämligen frågan om rättshjälpen. Jag är mycket bekymrad, och det gäller inte minst den erfarenhet som jag och Peter Althin har från vår advokatverksamhet av möjligheterna i dag att gå till domstol och få sin rätt prövad i tvistemål.
Med de förändringar som genomfördes i slutet på 90-talet har vi jättebekymmer. Även om man har en rättsskyddsförsäkring täcker den inte mer än på sin höjd tingsrättskostnaderna. Vi behöver göra starka förändringar beträffande rättshjälpsförfarandet. Jag vet att detta kommer att kosta pengar. Jag vet att det kommer att bli en diskussion om detta inom alliansregeringen. Men vi måste ta i den här frågan, för det är inte bara gruppen som vi kan kalla mindre bemedlade som inte har råd att gå till domstol i dag utan en väldigt stor grupp av medborgare i samhället. Vi måste helt enkelt se över reglerna. Jag tror inte att vi kan förlita oss på att försäkringsbolagen gör det, utan jag tror att det måste bli en statlig angelägenhet. Vi måste alltså ha en mycket förbättrad allmän rättshjälp för att medborgare i det här landet ska kunna gå till domstol med de många berättigade krav som man har.
Fru talman! Med dessa ord tycker jag att jag har kompletterat allt som sagts tidigare i den här debatten. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla reservationer.
I detta anförande instämde Helena Bouveng, Hillevi Engström och Krister Hammarbergh (alla m).