Fru talman! Jag börjar med det som Margareta Persson först tog upp, nämligen frågan om hur mycket resurser som man ska tillföra. Det kan vi stå och diskutera i oändlighet utan att vi kommer särskilt långt fram där.
Vi konstaterar att Socialdemokraterna under sitt långa maktinnehav inte satsade tillräckligt mycket. Därför ser det ut som det gör. Sedan kan vi alltid diskutera om vi nu satsar tillräckligt mycket. Det får vi väl se på senare i ett historiskt perspektiv. Margareta Persson får ta upp det om tre år. Antingen räckte det eller också räckte det inte. Det får vi se då. Men vi har hela tiden satsat mer pengar därför att vi har satsat på rättssamhället.
Sedan finns det alltid myndighetsföreträdare som tycker att man ska satsa mer. Och det finns åklagare, domstolar och säkert poliser också som tycker det.
Självklart har vi inte bara rättsväsendet att ta hänsyn till i budgeten, utan det finns andra delar också som kräver sitt. Och pengarna är naturligtvis begränsade.
Jag står fast vid min kritik att Socialdemokraterna under sitt maktinnehav inte satsade tillräckligt mycket pengar.
Det som tas upp i reservation 13 är en bökig historia, tycker jag. Det tyckte Socialdemokraterna också. Varför har ni annars inte gjort någonting? Varför gjorde ni ingenting för två år sedan? Det var därför att ni, när ni satt i regeringsställning, också tyckte att den var bökig.
Nu sägs det i betänkandet, som Margareta Persson säkert har läst, att regeringen arbetar hårt med dessa frågor. Jag skulle vilja säga att om man inte når bättre resultat än hitintills så är jag inte främmande för tanken att man kanske skulle samlas i riksdagen. Men det kanske inte är så enkelt för en ny regering när den tillträder att detta är det första som den tar tag i när Socialdemokraterna faktiskt inte har gjort någonting eftersom de har tyckt att detta har varit lika svårt. Detta är svårt att göra.
Själv känner jag som riksdagsledamot och även som advokat att detta inte är bra.