Fru talman! Jag tycker att vi verkar vara överens
om att det inte finns någon anledning att uppehålla oss
längre vid diskrimineringen av landsbygden. Vi är
överens om att det behövs tillstånd i fortsatt verksam-
het.
Någon frågade vad jag ville med Posten. Som
gammal cyklande lantbrevbärare skulle jag acceptera
avregleringen, även om jag inte är någon fantast på
området. Posten har 98 % av marknaden i dag. Men
om vi skall fatta nya beslut vill jag att utredningen
täcker samtliga problemställningar. Det menar jag att
Öhrlingutredningen inte gör. Man definierar inte alls
t.ex. Postens kärnverksamhet i utredningen. Man
diskuterar inte Postens bolag. Man diskuterar inte
sponsringsverksamheten. Man påstår saker om den
olönsamma glesbygdsdistributionen. Man tar inte upp
något om hur mycket priskriget med andra operatörer
kostar eller möjliga rationaliseringsvinster. Jag menar
att ett fullödigare underlag bör ligga till grund för
fortsatta beslut framöver i denna fråga.
Jag kanske är optimist i överkant, men jag vill
gärna uppfatta diskussionen på ett sådant sätt att vi är
överens om att Posten måste ta sitt regionalpolitiska
ansvar. Vi är överens om att alla måste garanteras god
post- och kassaservice. Vi är överens om att diskrimi-
neringen av landsbygden och landsbygdsbefolkningen
måste upphöra. Vi är överens om att det inte är dyrare
att dela ut brev på landsbygden än i storstäderna och
att den osanna bilden av olönsam glesbygdsdistribu-
tion därmed kan begravas. Transportkostnaderna är
inte de högsta. Det finns en rad exempel på det. Vi är
överens om att bilden av Posten som ett företag i kris
och Posten brev som ett hotat företag inte är någon
sann bild. Vi är överens om att Posten har både resur-
ser och möjligheter att aktivt agera som regionalpoli-
tisk aktör för regionalpolitisk balans, för regionalpo-
litisk rättvisa och för regionalpolitisk utveckling och
att så måste ske, eller hur kommunikationsministern?
Jag tackar för diskussionen.