Herr talman! Det finns förstås några saker i Fredrik Malms inlägg jag inte instämmer i.
Han ursäktar den svenska utrikesministerns brist på ståndpunkt i Libyenfrågan med att vi är medlem i EU och att det förhindrar oss från att ha en åsikt. Det finns dock många inom EU som inte alls har känt sig förhindrade. Man kan lyssna på Storbritanniens utrikesminister William Hague, som i väldigt kraftfulla ordalag tidigt fördömde Khadaffi och sade att denne borde avgå.
Det var ungefär samtidigt som Carl Bildt uttalade sina numera beryktade ord om att han inte ville välja sida och att han framför allt var bekymrad över stabiliteten. Det sätter Bildt i en klubb tillsammans med Fidel Castro och Hugo Chávez, som inte vill ta ställning till Khadaffi i dag, snarare än med andra ledare på europeisk nivå. Jag skulle vilja höra Fredrik Malms åsikt: Är inte detta lite pinsamt för regeringen? Är det inte så att utrikesministern den här gången faktiskt har trampat rejält fel och att det är dags att medge det?
Den andra frågan jag skulle vilja ta upp gäller EU:s valutaunion. Fredrik Malm bestrider att EU:s valutaunion på något sätt skulle ha bidragit till krisen och pekar i stället på budgetunderskott. Menar Fredrik Malm på allvar att det för länder som Spanien och Irland, som nu är djupt neddragna i krisen, skulle bero på en hög statsskuld att krisen har kommit? De har ju haft väldigt modesta statsskulder och till och med budgetöverskott för något år sedan. Kan man på något sätt rimligt sätt hävda att det är deras statsfinanser som har orsakat krisen?
Är det i förlängningen rimligt att Grekland och Tyskland har samma ränta och växelkurs? Påstår Folkpartiet att det är optimalt för den ekonomiska utvecklingen att ett land som är i fritt fall med stora underskott och negativ tillväxt har samma växelkurs och ränta som ett land med en exportindustri som går som en otrolig motor? Det är vad jag undrar.