Herr talman! Kolleger! Här i kväll diskuterar vi arbetsprogrammet för EU-kommissionen för 2011. Programmet översattes till svenska och sändes till riksdagen efter att EU-kommissionen hade antagit det. Vi påbörjade behandlingen i utrikesutskottet efter att programmet hade trätt i kraft och börjat gälla. Jag skulle vilja säga att sannolikheten för att vårt beslut här i riksdagen påverkar EU-kommissionen på något sätt är 0 procent. Det är nog den bistra sanningen.
Detta visar i blixtbelysning hur Europeiska unionen fungerar. Bärarna av demokratin, de nationella parlamenten, är i dag remissinstanser som skickar in sina remisser så sent att de inte spelar någon roll för beslutet. Det är en blixtbelysning av EU:s demokratiska problem. Trots det ska jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 4.
Herr talman! Stora delar av Europeiska unionen befinner sig i en mycket djup social och ekonomisk kris. Krisen, som yttrar sig i snabbt stigande arbetslöshet, stora neddragningar i välfärden och försämrade statsfinanser, har sin orsak inte minst i överspekulation inom bank- och finanssektorn. I dag är det i många EU-länder löntagarna som betalar priset för det som bankerna har ställt till med.
En annan del av problemet är att EU:s valuta, euron, fungerar så dåligt som den faktiskt gör. Euron har skapat djupa ekonomiska obalanser i Europeiska unionen. I tider av överhettning kunde man inte kyla ned ekonomin. I dag behöver flera länder stimulera ekonomin. Det är inte möjligt med en gemensam penningpolitik. Euron är i dag en del av EU:s problem, inte en del av lösningen.
Insikten om den sociala och ekonomiska krisen och insikten om att euron har misslyckats finns det ingenting av i kommissionens meddelande. Det är förstås föga förvånande att det är på det sättet. Men när man inte inser problemens orsaker kommer det att bli väldigt svårt att göra något åt dem.
I dag räddas bankerna med hundratals miljarder kronor medan kostnaderna för det vältras över på vanligt folk i form av arbetslöshet och neddragen välfärd i flera EU-länder.
Vad är unionens svar på den sociala och ekonomiska kris vi ser i Europeiska unionen? Jo, svaret är centralism. Man vill centralisera makten över finanspolitiken i Europeiska unionen, och man driver nu med expressfart igenom en rad förändringar av styrningen av ekonomin som gör att vi flyttar viktiga delar av finanspolitiken, själva verktygen för demokratin, över till Europeiska unionen. Det var det som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen om EU:s valutaunion 2003. Jag menar att Sveriges regering borde klargöra att vi inte ska omfattas av denna centraliserade finanspolitik.
EU-kommissionen vill gå ännu längre. Man vill ha euroobligationer och viss beskattningsrätt på EU-nivå. Tyskland och Frankrike lade nyligen fram förslag som bland innebär att man skulle harmonisera pensionsålder, harmonisera vissa skatter, som bolagsskatt, gå in i medlemsstaternas författningar och kräva att de skrevs om för att undvika budgetunderskott och att förbjuda löneuppräkningar av viss typ i medlemsländerna. Detta är en typ av ingrepp i den nationella självbestämmanderätten som inte hade varit möjlig för några år sedan, men nu används krisen som hävstång för att centralisera makten till Europeiska unionen. På så vis omvandlas EU till en sorts Europas förenta stater.
Den europeiska terminen, som antogs förra året, börjar nu gälla i år. EU-kommissionen har precis kommit med sitt dokument över vilken politik man kräver att medlemsländer, även Sverige, ska genomföra för att uppfylla denna centralstyrda ekonomiska politik.
Där finns krav på hård åtstramningspolitik, att man ska begränsa löneökningarna, att tiden när man kan få arbetslöshetsersättning ska begränsas och avreglering av marknad efter marknad. Det EU predikar är en hårdhänt högerpolitik som svar på krisen. Den kommer inte att kunna lösa Europas problem.
Den politik som EU-kommissionen förespråkar är slutet på tanken om ett socialt Europa, ett folkens Europa där man samarbetar för allas bästa. Men det finns alternativ till den politik som EU-kommissionen predikar i detta program och på andra håll. De alternativen måste innefatta att även bankerna är med och betalar krisen när de har ställt till det. Det ska inte bara vara skattebetalarna som tar kostnaderna.
Det alternativet innebär att vi måste begränsa den skadliga spekulation som är en starkt bidragande orsak till krisen. Det innebär att vi behöver en Tobinskatt, bankavgifter och förbjuda vissa former av skadlig finansspekulation. Alternativet innebär att vi måste ha en social profil när kostnaderna bärs för krisen och inte att de som är sämst rustade att bära dem ska få bära de tyngsta bördorna som vi i dag kan se till exempel på Irland och i andra länder.
Det innebär att vi samtidigt måste investera. Det handlar som gröna investeringar för att få fler i arbete och för att bygga ett modernare och klimatmässigt mer ansvarsfullt samhälle. Men av detta finns mycket lite i kommissionens handlingar.
I dag ifrågasätter Europeiska unionen ingångna löneavtal och fackliga avtal i en rad länder. EU-kommissionens utsända kräver i praktiken att man upphäver ingångna avtal i länder som Grekland och Irland för att kunna genomföra tillräckliga åtstramningar. Europafackets ordförande John Monks har skrivit till EU-kommissionen och påpekat detta direkta och flagranta ingrepp i den fria förhandlingsrätten.
Vi menar att detta inte är acceptabelt utan att man bör gå den andra vägen och i stället garantera löntagarnas rättigheter även när de arbetar i andra EU-länder. Man ska ändra i EU-fördraget och utstationeringsdirektivet för att EU inte ska bli ett verktyg för social dumpning.
Vi är mitt i den ekonomiska och sociala krisen. Den är långtifrån över. Räddningspaketen har redan tilldelats Grekland och Irland. Redan i dag säger man från grekiskt och irländskt håll: Vi klarar inte av att betala. Vi vill omförhandla lånen.
Vi vet att Portugal kommer under våren. Vem kommer efter det? Är det Spanien eller Italien? Vi är mitt i en djup eurokris. I den måste man se till krisens problem. Euron är en del av förklaringen till krisen och inte en del av lösningen.
Det är häpnadsväckande att det fortfarande finns politiska partier i Sverige som vill att vi ska ansluta oss till valutaunionen.
Herr talman! Jag kan inte låta bli att kommentera Sverigedemokraternas inlägg som hölls här nyss i talarstolen. De talar om att skydda den svenska arbetsrätten. De har haft otaliga möjligheter i EU-nämnden att stödja De rödgrönas förslag om skydd av kollektivavtalen. De har aldrig tagit den chansen. I praktiken har de stött de borgerliga i deras hållningslöshet gentemot EU genom att attackera svensk arbetsrätt.
Det är också förvånande att höra att Sverigedemokraterna är emot all utvidgning när man i EU-nämnden har uttalat sitt stöd bara det handlar om Island och inte om andra länder. Man kan fundera på varför det går bra med Island men inte med något annat land.
Jag är också förvånad över att Sverigedemokraterna framställer sig som motståndare till överstatlighet när man i EU-nämnden har agerat för att Frontex ska få ökade befogenheter. Det finns ingen konsekvens och logik i Sverigedemokraternas agerande i EU-politiken.
Herr talman! I uttalandet från utrikesutskottet oroar man sig över inskränkningarna i pressfriheten i Ungern i praktiken, även om man inte skriver det rent ut. Jag tycker att det är bra att man tar upp det.
Jag skulle också vilja att man tog upp att man i dag inskränker fackliga rättigheter i Ungern och andra medlemsländer, urholkar anställningstryggheten och gör det lättare att avskeda människor. Det är en oroväckande utveckling.
Herr talman! Sist men inte minst vill jag ta upp EU:s roll i världen, som är en viktig del av dokumentet. Vi vet alla här att EU:s Nordafrikapolitik är en studie i hyckleri och har varit ett misslyckande.
Diktatorn i Tunisien Ben Ali hölls under armarna av Frankrike bokstavligen intill de sista timmarna. Häromdagen fick Frankrikes utrikesminister avgå på grund av sina nära och vänskapliga band till Tunisiens tidigare härskare.
Med Libyen har man fört en allt närmare dialog som framför allt har gått ut på att få exportera allt från vapen till andra saker till Libyen från EU-länder. Motprestationen ska vara att Libyen ska stoppa att flyktingarna ska komma till EU. Nu har man hemligstämplat protokollet i förhandlingarna om ramavtalet med Libyen.
I Egypten finns det liknande paralleller. Vi har en utrikesminister som inte ens nu förmår att välja sida när det gäller det som händer i Libyen. Det är beklagansvärt att det är på det sättet. Vi skulle i dag behöva en självständig röst i utrikespolitiken och inte bara vara ett land som väntar på vad man säger i Bryssel och Washington.
I detta anförande instämde Hans Linde (V).