Fru talman! Den här frågan är inte ny. Jag har fört
flera debatter om morkulljakten här i kammaren, en
jakt som djupt upprör många av oss naturintresserade.
Bakgrunden är att regeringen våren 1997 återigen
tillät jakt på morkullor under häckningstid trots att det
hade varit förbjudet i några år. Den tidigare jord-
bruksministern förbjöd sådan jakt 1995.
Nu är frågan aktuell igen, eftersom kommissionen
har begärt en del svar från regeringen - svar som
lämnar en hel del övrigt att önska. Jag har några frå-
gor som jag skulle vilja ha kompletterande svar på.
Annika Åhnberg säger att detta är en traditionell
jakt. Då frågar man sig: Hur kan någonting vara tra-
ditionellt som varierat så mycket över åren som vår-
och sommarjakten har gjort? Från 1960 och fram till
1973 ansåg Sverige att det inte var seriöst och etiskt
försvarbart att bedriva jakt på morkulla under häck-
ningstid. Då var det alltså inte traditionell jakt. Under
åren har det varierat enormt mycket. Ibland har mor-
kulljakten bedrivits på våren och ibland på sommaren.
Det som nu diskuteras är sommarjakt. Morkullan
häckar under den tiden. Det är därför som det över
huvud taget går att jaga morkulla, för att hannarna
sträcker fortfarande.
Jag vill då fråga: Är detta traditionell jakt? Eller är
det som det står i svaret att jakten har förändrats? Och
vad innebär försöksjakt? Jag har svårt att se hur det
kan vara försöksjakt när man står och skjuter mor-
kullhannar som sträcker över skogen och inte vill
något hellre än att bli sedda? Det är precis så som
jakten bedrevs förr. Det är mycket märkligt att upp-
täcka att det finns olika benämningar på jakten.
Jag vill också fråga: Vilka problem anser Annika
Åhnberg att man löser med jakten? I direktivets arti-
kel 9 står det att medlemsstaterna får, om det inte
finns någon annan lämplig lösning, medge undantag
från bestämmelserna i artiklarna 5 och 8 av följande
anledningar: hänsyn till människors hälsa och säker-
het, hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra all-
varlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten,
för att skydda fauna och flora.
Kommissionen frågar också mycket riktigt: Varför
anser sig Sverige att behöva jakt, om det inte finns
någon annan lösning? Det som man inte frågar, vilket
man borde ha frågat, är: Vilket problem skall jakten
lösa? Jag skulle gärna vilja höra vilket problem som
jordbruksministern anser att vi har med morkullan och
som inte kan lösas på annat sätt än genom jakt.
Jag är också mycket förvånad över de uppgifter
som lämnas i svaret om statistiken. Från Jägareför-
bundet, som tar fram statistik, säger man att statistiken
inte är riktigt tillförlitlig. I statistiken för jaktåret
1996/97, som nu har presenterats, skriver man att man
försöker att förbättra statistiken. Man skriver också:
Vi har sedan ett och ett halvt år tillbaka gjort en kraft-
full satsning för att förbättra statistiken. Det finns nu
en avskjutningsstatistik som baserar sig på rapporter
från 20 % av jaktmarksarealen. Under den tid som
sommarjakten har bedrivits har det skjutits ca 30 000
morkullor. Ibland har siffran varit uppe i 40 000.
Vissa jägare säger att man säkert har skjutit 50 000
morkullor.
När man frågar hur stor populationen är får man
mycket svävande svar. I regeringens svar står det att
det finns mellan 200 000 och 600 000 individer. Det
är ett enormt spann. Om det finns 200 000 individer
kanske hälften av dessa är hannar. Om man skjuter
50 000 av dessa skjuter man alltså bort hälften av alla
morkullhannar under våren. Kan man kalla det för en
liten jakt?
Jag skulle också vilja höra på vilket sätt man
kommer att kontrollera den här jakten. Vad som också
krävs i direktivet är att man vid den här typen av jakt
skall veta hur stor populationen är och att man skall
titta på hur mycket avskjutning man kan tillåta. Finns
det några begräsningar i försöksjakten? Det finns en
mängd frågor som behöver besvaras.