Herr talman! Jag begärde ordet för anförande med
anledning av Isa Halvarssons diskussion om förenk-
lingar, men nu inser jag att det var ganska bra efter-
som jag nu kan bemöta Lars Hedfors sista replik. Jag
tycker att den var litet märklig.
I min första debatt här 1994 tog jag direkt avstånd
ifrån allt vad expansionsmedel och fördelningsbelopp
hette när det gäller små företag. Då hade jag en hel
kammare emot mig. Jag välkomnar det här tillnykt-
randet hos samtliga företrädare. Jag hävdar att likhe-
ten mellan olika företagsformer inte är det viktigaste.
Det viktigaste är att det finns enkla klara regler för de
minsta företagen. Jag ställer mig i stora delar bakom
Företagarnas Riksorganisations förenklingsförslag
och jag ställer mig till fullo bakom SAF:s förenklings-
förslag. Jag tycker att det är mycket välkommet, och
jag hoppas att vi snart skall kunna behandla den här
typen av förenklingsförslag i kammaren. Jag vill
återigen påpeka att det faktiskt var vi som här i kam-
maren tog upp den frågan först. Vi tog avstånd från
dessa avarter för de mindre företagen.
I sin slutreplik säger Lars Hedfors att vårt förslag
är sämre. Det är inte sämre. Det är bättre för företa-
gen. Vi gör försäkringsersättningen skattefri, och vi
ger avdrag för självrisken. Ni har skatteplikt på för-
säkringsersättningen och ger bara avdrag för kontant-
förlusten. Gå till kansliet och be dem räkna ut vilket
som är gynnsammast för företaget! Vi återställer före-
taget i exakt den tidigare situationen så när som på
självrisken. I övrigt har det kvar sina pengar. Ert
förslag är mycket sämre för företagen.
Jag fick inget svar på det fördelningspolitiska re-
sonemanget bakom att ge en och halv miljard till
storföretagen. Hur många barnbidrag skulle det ha
räckt till?