Herr talman! Det är med en viss beklämning som
man har kunnat ta del av den proposition som har
lagts fram av regeringen angående sanktioner mot
Unita i Angola. Man kan emellertid förstå den. Det
är helt enkelt något som vi är mer eller mindre
förpliktigade att göra i enlighet med våra åtaganden
i Förenta nationerna. Det är Förenta nationernas
politik i sammanhanget som det finns anledning att
ifrågasätta.
Naturligtvis kommer dessa sanktioner inte att ha
någon större betydelse. Unita klarar sin tillförsel
alldeles utmärkt utan att vara beroende av
omvärlden. Däremot finns det anledning att
beklaga FN:s otillräckliga insatser, inte minst när
det gäller det val som ordnades i Angola förra året.
Antalet valobservatörer var på tok för litet. De var
ungefär 400, och hur de i detta jätteland skulle
kunna övervaka valet ter sig hart när obegripligt.
Samtidigt kan vi konstatera att det inte var något
hederligt val. Många av observatörerna på platsen
har konstaterat detta i efterhand. Man hade från
regimens sida gjort allt för att kontrollera valet från
början. Till yttermera visso hade man inrättat
specialförband, s.k. niòas, som med sina svarta
uniformer skulle väcka skräck hos människorna.
Dessutom -- och det är kanske det viktigaste -- fick
ett stort antal människor i av Unita kontrollerade
områden aldrig någon chans att registrera sig inför
valet. De kunde följaktligen inte heller delta i det.
Dessutom hade valkommissionen, som helt
kontrollerades av MPLA-regeringen, kommit på
det fiffiga att man kunde ha mobila valstationer.
Man åkte helt enkelt runt och plockade upp röster
där man ansåg att man så borde göra. Även själva
återgivningen av valresultatet tedde sig i många fall
skrattretande, när på tok felaktiga siffror men
exakt lika felaktiga redovisades från ett par
provinser samtidigt.
Så småningom enades man om att man skulle ha en
andra presidentvalsomgång. Man enades också om
att MPLA då skulle ha majoritet i parlamentet.
Valresultatet kom som väntat att resultera i
oroligheter. Men oroligheterna igångsattes av
MPLA-regeringen, inte av Unita. Flera av Unitas
främsta företrädare i Luanda mördades helt sonika.
Dit hörde chefsförhandlaren Mango, som jag själv
träffade personligen. Dit hörde också Jonas
Savimbis brorson jämte andra framträdande
medlemmar i Unitas ledning. Finansministern,
Fatima Roque, utsattes för misshandel, och först
efter starka påtryckningar fick hon en chans att
bege sig till Lissabon.
Detta gjorde naturligtvis inte Unita vänligare
inställt, och så småningom återupptogs också de
mer eller mindre reguljära stridigheterna. Detta är
beklagansvärt. Det gäller ett land som kan
karakteriseras med orden ''de svikna
förhoppningarnas land'', som Pär Granstedt
uttryckte det. Man hade hoppats att fredsprocessen
äntligen skulle komma i gång. Men det förutsätter
naturligtvis en god vilja, inte minst från MPLA-
sidan. Situationen är den att Unita behärskar
ungefär 80 % av landets yta. Det är givet att man
där inte litar ett dugg på sin motpart. Det är
uppenbart att man inte är beredd att ge sig in i
diskussioner som skulle leda till att den egna
positionen försvagades. Varför skulle man göra
det?
Vad vi kan hoppas på i framtiden är att FN kanske
skulle kunna göra tillräckliga insatser, men jag är
tveksam till detta. Över huvud taget kan FN:s
politik i många delar av världen starkt kritiseras för
närvarande. Situationen i Angola har förvisso inte
blivit bättre.
Det är möjligt att det på ett tag inte går att nå fred.
I så fall är det ytterligt beklagligt. Men det är också
möjligt att fredsprocessen kan skjuta fart. Det finns
vissa hoppingivande tecken trots allt från Lusaka.
Det är möjligt, inte minst efter påtryckningar från
USA och omvärlden, att båda parterna kan förmås
att förhandla på allvar. Men det är alldeles
uppenbart att MPLA-regeringen måste göra stora
eftergifter till Unita för att verklig fred skall kunna
åstadkommas.
Jag tror inte att Sverige kan göra så mycket i
dagsläget. Först när det är fred kan vi åstadkomma
en del via humanitära insatser. Men det finns ändå
anledning att hoppas på att man i Sverige skall ha
en mera ''opartisk'' syn på vad som händer i
Angola. Det är trots allt aldrig ens fel att två träter,
brukar man säga. Det är ett grymt och omänskligt
krig, som har pågått i 17 år. Vi kan hoppas att det
tar slut, men då måste båda parter visa en god vilja
i sammanhanget.