Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

BIRGER HAGÅRD (m), 1993-12-01 (riksmöte 1993/94).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Herr talman! Det är med en viss beklämning som

man har kunnat ta del av den proposition som har

lagts fram av regeringen angående sanktioner mot

Unita i Angola. Man kan emellertid förstå den. Det

är helt enkelt något som vi är mer eller mindre

förpliktigade att göra i enlighet med våra åtaganden

i Förenta nationerna. Det är Förenta nationernas

politik i sammanhanget som det finns anledning att

ifrågasätta.

Naturligtvis kommer dessa sanktioner inte att ha

någon större betydelse. Unita klarar sin tillförsel

alldeles utmärkt utan att vara beroende av

omvärlden. Däremot finns det anledning att

beklaga FN:s otillräckliga insatser, inte minst när

det gäller det val som ordnades i Angola förra året.

Antalet valobservatörer var på tok för litet. De var

ungefär 400, och hur de i detta jätteland skulle

kunna övervaka valet ter sig hart när obegripligt.

Samtidigt kan vi konstatera att det inte var något

hederligt val. Många av observatörerna på platsen

har konstaterat detta i efterhand. Man hade från

regimens sida gjort allt för att kontrollera valet från

början. Till yttermera visso hade man inrättat

specialförband, s.k. niòas, som med sina svarta

uniformer skulle väcka skräck hos människorna.

Dessutom -- och det är kanske det viktigaste -- fick

ett stort antal människor i av Unita kontrollerade

områden aldrig någon chans att registrera sig inför

valet. De kunde följaktligen inte heller delta i det.

Dessutom hade valkommissionen, som helt

kontrollerades av MPLA-regeringen, kommit på

det fiffiga att man kunde ha mobila valstationer.

Man åkte helt enkelt runt och plockade upp röster

där man ansåg att man så borde göra. Även själva

återgivningen av valresultatet tedde sig i många fall

skrattretande, när på tok felaktiga siffror men

exakt lika felaktiga redovisades från ett par

provinser samtidigt.

Så småningom enades man om att man skulle ha en

andra presidentvalsomgång. Man enades också om

att MPLA då skulle ha majoritet i parlamentet.

Valresultatet kom som väntat att resultera i

oroligheter. Men oroligheterna igångsattes av

MPLA-regeringen, inte av Unita. Flera av Unitas

främsta företrädare i Luanda mördades helt sonika.

Dit hörde chefsförhandlaren Mango, som jag själv

träffade personligen. Dit hörde också Jonas

Savimbis brorson jämte andra framträdande

medlemmar i Unitas ledning. Finansministern,

Fatima Roque, utsattes för misshandel, och först

efter starka påtryckningar fick hon en chans att

bege sig till Lissabon.

Detta gjorde naturligtvis inte Unita vänligare

inställt, och så småningom återupptogs också de

mer eller mindre reguljära stridigheterna. Detta är

beklagansvärt. Det gäller ett land som kan

karakteriseras med orden ''de svikna

förhoppningarnas land'', som Pär Granstedt

uttryckte det. Man hade hoppats att fredsprocessen

äntligen skulle komma i gång. Men det förutsätter

naturligtvis en god vilja, inte minst från MPLA-

sidan. Situationen är den att Unita behärskar

ungefär 80 % av landets yta. Det är givet att man

där inte litar ett dugg på sin motpart. Det är

uppenbart att man inte är beredd att ge sig in i

diskussioner som skulle leda till att den egna

positionen försvagades. Varför skulle man göra

det?

Vad vi kan hoppas på i framtiden är att FN kanske

skulle kunna göra tillräckliga insatser, men jag är

tveksam till detta. Över huvud taget kan FN:s

politik i många delar av världen starkt kritiseras för

närvarande. Situationen i Angola har förvisso inte

blivit bättre.

Det är möjligt att det på ett tag inte går att nå fred.

I så fall är det ytterligt beklagligt. Men det är också

möjligt att fredsprocessen kan skjuta fart. Det finns

vissa hoppingivande tecken trots allt från Lusaka.

Det är möjligt, inte minst efter påtryckningar från

USA och omvärlden, att båda parterna kan förmås

att förhandla på allvar. Men det är alldeles

uppenbart att MPLA-regeringen måste göra stora

eftergifter till Unita för att verklig fred skall kunna

åstadkommas.

Jag tror inte att Sverige kan göra så mycket i

dagsläget. Först när det är fred kan vi åstadkomma

en del via humanitära insatser. Men det finns ändå

anledning att hoppas på att man i Sverige skall ha

en mera ''opartisk'' syn på vad som händer i

Angola. Det är trots allt aldrig ens fel att två träter,

brukar man säga. Det är ett grymt och omänskligt

krig, som har pågått i 17 år. Vi kan hoppas att det

tar slut, men då måste båda parter visa en god vilja

i sammanhanget.

Debatten

Hämtad sida: 23

23 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

BIRGER HAGÅRD (m): Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (1993-12-01) — PRESS0