Herr talman! Det är ingen överdrift att säga att
Angola är de svikna förhoppningarnas land. Jag
tror att vi var många både här i omvärlden och i
Angola som trodde att fredsavtalet i maj 1991
skulle kunna leda till en process i Angola på samma
sätt som på andra håll i södra Afrika, en process
syftande till försoning, demokrati och fred. Det
byggde dock på en felbedömning av Unitas
intentioner och sätt att arbeta. Det visade sig att en
demokratisk process från Unitas synpunkt var
godtagbar bara om den förde Unita till makten. Om
andra vann på den demokratiska processen,
föredrog Unita att åter ta till vapen.
Nu befinner vi oss igen i krigets fasor och moras i
Angola. Landet är på väg att bli ett av vårt jordklots
svåraste mänskliga katastrofområden. Därför är
det nödvändigt med kraftfulla insatser från
världssamfundets sida. Jag noterar den samsyn som
finns bland de flesta här i riksdagen. De synpunkter
som de två föregående talarna framförde är ganska
väl tillgodosedda också i utrikesutskottets
skrivning.
Vi knyter naturligtvis vissa förhoppningar till de
samtal som ändå pågår mellan parterna i Angola.
Men samtidigt är erfarenheterna av tidigare samtal
och uppgörelser sådana att vi inte har alltför stora
illusioner. Det kommer alltså med inte obetydlig
sannolikhet att finnas behov av ytterligare
påtryckningar från omvärldens sida för att skapa
grunden för en demokrati- och fredsprocess i
Angola. Det kommer dess värre också att finnas
behov av mycket stora humanitära insatser, om nu
sådana alls går att genomföra, för att rädda
människors liv och hälsa och försöka lindra den
katastrof som just nu pågår.
Detta är den syn som utrikesutskottet ger uttryck
för. Jag noterar att tidigare talare i denna debatt har
haft samma syn, och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.