Fru talman! Betänkande JuU15 handlar om på-
följdsfrågor och berör ett antal motioner från den
allmänna motionstiden. Vi kristdemokrater står bak-
om alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar
jag bifall till reservation 3.
Precis som vi har hört av tidigare inlägg är dagens
situation oacceptabel då det gäller fängelsedömda
som blir kvar på häktet därför att det inte finns platser
i fängelset. Vi tycker att det är viktigt att ytterligare
åtgärder vidtas för att korta tiderna i häktet. Förutom
orimligt långa tider i häktet kommer även rapporter,
precis som Jeppe Johnsson var inne på, från ett antal
häkten i Sverige i vilka det berättas att man på grund
av platsbrist får göra körningar många mil för att
placera en person i häktet. Detta tar en massa tid och
resurser i anspråk som gör att vi får problem med att
ha pengar till det som vi verkligen skulle vilja ha dem
till. Det tycker vi är felaktigt.
Kriminalvårdsstyrelsen har i ett yttrande till JO
anfört att en person enligt gällande bestämmelser inte
ska hållas i häkte mer än en vecka efter att dom har
fastställts. Men så ser inte verkligheten ut i dag. Där-
för anser vi att regeringen snarast bör återkomma med
vilka åtgärder som har vidtagits för att korta tiden i
häktet. I betänkandet står det att det per den 1 juli
1999 fanns 151 personer som väntade på anstaltsplats
men att en viss förbättring har skett. Problemet är ju
att placera ut de dömda i anstaltsorganisationen, och
det beror ju på att vi har för lite klass 3- och klass 4-
anstalter och för många klass 1-anstalter.
Justitieministern svarade på en interpellation för
en tid sedan då hon också hävdade att målsättningen
är att en fängelsedömd inte ska förvaras i häkte mer
än sju dagar efter det att dom har blivit verkställbar.
Och det är en väldigt bra målsättning. Och i dagens
betänkande står det: "- - - utskottet ser med tillfreds-
ställelse på de åtgärder som vidtas för att förkorta
väntetiderna. Någon anledning för riksdagen att nu
vidta några åtgärder i frågan finns emellertid inte."
Vi kristdemokrater har med anledning av Cen-
terns motion tillsammans med de andra borgerliga
partierna reserverat oss mot denna skrivning som vi
inte tycker är tillräcklig, eftersom vi anser att situa-
tionen inte är godtagbar och att förbättringar krävs för
att få till stånd en ändring och att det behövs just nu.
Det är också just därför som Kriminalvårdsstyrel-
sen har begärt att få ett högre anslag för att kunna
klara av situationen. När vårpropositionen, som Sven-
Erik Sjöstrand hänvisade till, läggs fram ska det bli
intressant att se om justitieministern har åtgärdat
detta. Jag har mina farhågor efter att jag hörde vad
justitieministern sade i ett tal på FLIK, Föreningen
för levande information om kriminalvården, för några
veckor sedan. Hon sade: "Besparingarna inom krimi-
nalvården har inte påverkat kriminalvårdens klien-
ter!"
När det gäller behandlingsinsatser för fängelse-
dömda kan vi konstatera att resurserna inte har räckt
till på det sätt som var önskat. Kriminalvårdsstyrelsen
medger själv att man inte längre kan arbeta med mo-
tivationsprogram i den utsträckning som skulle vara
nödvändigt för att förändra den brottsbenägne till att
agera och kanske t.o.m. tänka i hederliga banor. Vi
vet att allt färre under 1999 har getts möjlighet till att
ingå i behandlings- och motivationsprogram.
Jag fick ett samtal från Tidaholm i går. Det var
några fängelsedömda som hade bett fängelseprästen
att ringa upp mig och tala med mig. De hade kämpat
för att få pengar till det motivationsprogram som de
ville starta därför att de kände sig motiverade och
ville genomgå den här behandlingen. Det svar som de
hade fått från anstaltsledningen var att resurserna
måste fördelas lika och att de som anser sig vara
motiverade därför inte ska få mer pengar än andra i
fängelset. Vilket resonemang! Det är inte konstigt att
det ser ut som det gör på våra fängelser.
Utskottet skriver i betänkandet att man redan vå-
ren 1999, då liknande motionsyrkanden fanns, hänvi-
sade till att arbetet som pågar i Regeringskansliet med
att göra en utvärdering av i vilken utsträckning be-
fintliga behandlingsmetoder för exempelvis män som
har begått vålds- eller sexualbrott mot kvinnor är
lämpliga och verksamma.
I dagens betänkande står det: "Enligt vad utskottet
har inhämtat från Regeringskansliet pågår alltjämt
beredningen av under vilka former utvärderingen
skall ske och hur de avsatta medlen skall användas."
Det här gör mig lite upprörd och otålig. Under ett
helt år har Regeringskansliet berett under vilka for-
mer man ska kunna utvärdera, etc. Det är ofattbart.
I betänkandet står det: "Att delta i anvisad pro-
gramverksamhet är således obligatoriskt. Medicinsk
behandling kan däremot endast ges på frivillig
grund."
Sedan hänvisas till en kartläggning som har gjorts
av Kriminalvårdsstyrelsen angående män som har
dömts för våldsbrott. För sexualbrottsdömda finns ett
begränsat antal platser med särskilda resurser. Vi
kristdemokrater skulle vilja att man ytterligare utred-
de möjligheten att utöka medicineringen av t.ex.
pedofiler. Det handlar om att i första hand motivera
och behandla pedofilen för att han eller hon ska
komma till insikt. Och när han eller hon gör det finns
det också större möjligheter att få pedofilen att ta den
medicin som skulle kunna leda till att man minskar
denna överdrivna sexualdrift som gör att pedofilen
kastar sig över barn.
Vi tycker att det är oerhört viktigt att man kan
komma fram till något som skulle kunna göra det
lättare för dessa pedofiler så att de blev motiverade
att ta sin medicin. Detta säger vi för våra barns skull,
för att vi vill skydda våra barn.
När det gäller permissioner så tror jag att vi alla
här i kammaren är eniga om att det inte kan vara
acceptabelt att farliga förbrytare under permissioner
begår nya brott. Vi har därför föreslagit att man bör
kunna utreda möjligheten att använda fotboja vid
permissioner. De som argumenterar mot detta förslag
anser inte att det får någon effekt. Och vi hörde här
alldeles nyss Sven-Erik Sjöstrand som inte tycker att
det är praktiskt möjligt att genomföra detta. Men det
är ju självfallet så att vi inte kan bedöma vilka effek-
ter en fotboja vid permission skulle ha förrän vi har
prövat det. Vi vill också att man ska skärpa kontrollen
av dem som är på permission. Man måste bli bättre på
att använda de riskbedömningsinstrument som finns
för att göra mer restriktiva bedömningar. I betänkan-
det sägs det: "Om noggrann tillsyn behövs kan det
föreskrivas att den intagne under permissionen skall
stå under bevakning."
Vi känner alla till att det inte räcker. Jag tänker på
polismördaren som rymde under permission trots att
han stod under bevakning.
En arbetsgrupp tillsattes för att se över permis-
sionsreglerna, och man kom fram till att det fanns
brister i Kriminalvårdsstyrelsens regelverk samt i
fråga om den praktiska tillämpningen.
Tidigare har utskottet avfärdat alla förslag om
elektronisk övervakning men nu håller Justitiedepar-
tementet på att utreda frågan. Vi kristdemokrater ser
fram emot ett bra förslag och en bra lösning men
vidhåller trots detta vår reservation i betänkandet.
När det gäller frigivningsförberedelser finns det
mycket att säga. Jag ska inte ta upp tid med att nämna
allt jag skulle önska beträffande just den situationen.
Men vi kan konstatera att vi inte har varit bra på att
förbereda eller se till att de som friges får en bra start
när de lämnar fängelset. Det är oerhört starkt bevisat
att människor oftast bara ställs utanför murarna utan
att ens ha ett kontaktnät, ett arbete, en lön eller en
lägenhet.
Vi kristdemokrater tror att med andra behand-
lingsinsatser, motivationsprogram och ett utsluss-
ningsboende skulle situationen se annorlunda ut.
Jag har besökt KRIS motsvarighet i Gävle som
heter FLIK. Det var ett intressant möte med männi-
skor som hade suttit i fängelse i uppemot 30 år. De
berättade om det stöd som de till slut hade fått och
som ledde till en förändring i deras liv.
När vi kristdemokrater motionerade om speciellt
utslussningsboende med fotboja var det utifrån vet-
skapen om den svårighet som infinner sig för den
som i 10-15 år har suttit i fängelse när det gäller att
klara av de krav som ställs när vederbörande ska ut i
samhället. Därför välkomnar vi regeringens pågående
arbete om frigivningsförberedelser och om ett even-
tuellt utslussningsboende där fotboja kan användas.
Detta är helt i linje med Kristdemokraternas förslag.
Vi har också yrkat på att det ska finnas barnpsy-
kologisk expertis på anstalterna men i betänkande-
texten får vi egentligen inget svar på vårt yrkande.
Man hänvisar till särskild personal som finns på häk-
tena med ansvar för barn vid besök på anstalten.
Enligt en av de chefer på Hall som jag i går talade
med är avsaknaden av psykologhjälp ett jätteproblem.
Som det är i dag får man köpa in de här tjänsterna så
långt det finns resurser kvar. Han sade att behovet är
stort.
Utskottet hänvisar till föräldrautbildningen, som
handlar om män som får lära sig att ta ansvar som
pappor. Det är bra men det är inte samma sak. Jag vill
säga att där har man satt ribban väldigt lågt.
Om man exempelvis tar in mammor och barn och
har fördjupade handlingsplaner för att bygga relatio-
ner med den intagne pappan krävs det annan expertis,
sade kontakten på Hall. Hur ska vi med vår utbildning
på rätt sätt kunna förmedla vetskapen om att pappan
inte kommer ut från fängelset förrän om tio år? av-
slutade Hallrepresentanten.
I texten hänvisar regeringen till samarbetet med
socialtjänsten och visst är det bra. Men det vore mera
logiskt att detta rehabiliteringsbatteri sattes in på
anstalten med såväl den intagne som den andra föräl-
dern och barnen. Att behandla familjen tillsammans
är angeläget och viktigt för resultatet.
Jag ska ta ett exempel ur verkligheten. Det gäller
en mamma som dömdes till tio års fängelse. Hennes
barn placerades i ett svenskt familjehem. När mam-
man frigavs skulle hon utvisas till sitt hemland och
hade självklar rätt att ta med sig sitt barn. Jag skulle
vilja höra majoriteten förklara för mig hur man hante-
rar denna problematik utan barnpsykologisk expertis.
Utskottet avslutar med att säga att det pågår ett
arbete för att förbättra situationen för barn till fängel-
sedömda. Utgångspunkten ska vara barnens bästa,
står det. Detta ställer vi kristdemokrater oss bakom
men vi menar också att det är en väldigt lång väg
fram till att det målet uppnås. Vi vidhåller alltså även
kravet i den reservationen.
Sedan gäller det ytterligare en reservation som vi
har ställt oss bakom. Det handlar om dömda som efter
strafftiden utvisas. De är sällan villiga att vara med
och betala sin hemresa. I kap. 9 § 1 utlänningslagen
står det att en utlänning som utvisas är "skyldig att
betala kostnaden för sin egen resa till den ort dit han
sänds eller åläggs att resa genom en myndighets för-
sorg". Tyvärr fungerar inte detta i praktiken.
I betänkandet konstateras det att bestämmelsen
mycket sällan tillämpas. Ofta är det så, enligt uppgift,
att en del som sitter inne i Sverige sparar pengar och
skickar hem till hemlandet. Man ser nogsamt till att
det inte finns några pengar kvar till en hemresa. Kri-
minalvården har heller inte möjligheter att mot den
intagnes vilja kräva att hon eller han ska vara med
och betala.
Vi kristdemokrater menar att den här frågan måste
ses över. Det kan inte vara rimligt att det inte avkrävs
att man åtminstone är med och avsätter en mindre
summa månatligen för att kunna bidra till att täcka de
kostnader som uppkommer med anledning av hemre-
san. Utskottet konstaterar i texten att detta är otill-
fredsställande men att man inte är beredd att ta något
initiativ i frågan i dag. Också där skulle jag vilja ha
ett svar från majoriteten på frågan om varför man inte
är intresserad av att ta ett initiativ i detta samman-
hang.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det be-
hövs mer resurser i kriminalvården. För att lyckas
med målsättningen i kriminalvårdens program, att
rehabilitera för att åter integrera i samhället, behövs
det mer resurser!