Fru talman! Från Centerpartiet har vi vid ett flertal
tillfällen påpekat situationen när det gäller platsanta-
let på våra anstalter och häkten. Det har varit uppe i
olika debatter. Det har sagts att det finns utrymme
och att det går att lösa detta. Men fortfarande är situ-
ationen på landets häkten och anstalter otroligt pres-
sad.
Det har nämnts olika ställen - nordvästra Skåne
och Skåne över huvud taget. Den rapport som kom i
helgen visar att det är överfullt i alla häkten i hela
Skåne - i Malmö, Kristianstad och Helsingborg. Det
är fullt på anstalterna.
Jag hade kontakt med Kalmar. De har fått skicka
sina intagna till Visby, med vad det innebär. Dess-
utom tar man alla tänkbara utrymmen i anspråk. I
Skåne har man dessutom använt arrestlokalerna, t.ex.
vid Polisen i Helsingborg.
Det är inte rimligt att ha personer i dessa arrestlo-
kaler häktade under lång tid. I helgen som gick fanns
det elva personer i arrestlokalerna vid just det tillfäl-
let.
Man har nu öppnat häktet i Ängelholm, och det
har vi haft interpellationsdebatter om. Det har legat i
malpåse länge och stått till ingen nytta trots att det var
nyrenoverat. Nu bemannas det tillfälligt av privata
väktare.
Man ser att verkligheten kommer i fatt. Det här
har vi påpekat flera gånger. Man har sagt att det ingen
fara, det löser sig, vi klarar av det. Men så är det inte.
På detta följer bekymmer med narkotikasituationen.
Det är trångt och besvärligt att kontrollera situatio-
nen. Det är problem att behöva blanda unga och äldre
brottslingar, förstagångs- och flergångsförbrytare. Vi
ser på våra anstalter att det sker en blandning av sä-
kerhetsklasser redan i dag. Jag kan nämna Bergaan-
stalten i Helsingborg som är en klass 3-anstalt. Där
finns även klass 2. Den här blandningen förekommer
redan, men den är inte anpassad med tanke på de
säkerhetsaspekter som egentligen borde finnas. Som
det har påpekats tidigare här finns det regler som
säger att man inte ska behöva stanna i häktet mer än
sju dagar. Men situationen ser annorlunda ut.
Vi talar om effektivitet, om resursanvändning osv.
Jag och Centerpartiet anser att man här inte använder
resurserna på ett effektivt sätt när man försvårar reha-
biliteringen, man skjutsar omkring de intagna runt
hela Sverige. Det kostar med bevakning stora sum-
mor pengar.
Det finns också experter som förespråkar en 85-
procentig beläggning för att hålla kontroll över situa-
tionen i fängelserna och för att kunna sköta åtgärder-
na på ett bra sätt. Nu är man på många ställen uppe på
över 100 %.
Sedan kommer vi till det här med verkställig-
hetsinnehållet. De kraftiga besparingar som drabbat,
som det påpekats, kriminalvården har lett till att
mycket av rehabilitering inte kan genomföras. Denna
rehabilitering har personalen fått kompetensutbild-
ning för, men man måste avbryta den. Det man får
ägna sig åt är bevakning både utåt och inåt i organi-
sationen.
När det gäller de projekt som bedrivits för män
som begått vålds- och sexualbrott mot kvinnor finns
det en rapport från förra året som presenterar utvärde-
ringen och visar på de olika metoder, sätt och skiftan-
de samverkansgrupper som lett till resultat av olika
grad och till att man ändå satt i gång ett bra arbete.
Det måste användas vidare och på flera ställen. Som
situationen ser ut i dag har man brutit det, man har
inte resurser för att kunna genomföra den här rehabi-
literingen.
Med dagens resurser är det också svårt att leva
upp till att den intagne ska ges möjlighet till lämplig
sysselsättning som främjar frigivningen.
I förra inlägget talades det om samtalsterapi. Det
är en väldigt viktig åtgärd. Vi var några ledamöter
från justitieutskottet som hade tillfälle att besöka
Kalmaranstalten där de intagna erbjuds just samtalste-
rapi på den intagnes villkor. Vi fick delta i en utvär-
dering, och det var mycket intressant. Det fälldes då
två repliker som jag tycker talar för sig själva.
En av de unga männen som deltog i utvärderingen
sade: Att tränas till samtal om sin egen situation, att
lösa problematik och se sig själv i olika situationer -
denna möjlighet borde finnas även utanför fängelset.
En annan ung man sade: Jag önskar att jag hade
haft en livstidsövervakare, någon att hålla i handen
när frestelserna eller svårigheterna blir för stora.
Dessa repliker säger mycket, tycker jag. Det är
viktigt att det ges resurser så att man kan fortsätta
med samtalsterapi t.ex. på Kalmaranstalten och an-
vända andra rehabiliteringsåtgärder som det har utbil-
dats personal för.
De intagna på Kalmaranstalten var väldigt oroliga
med tanke på besparingarna för att det skulle dras ned
på denna värdefulla verksamhet.
Förra året fick många av oss en signal om hur det
stod till med permissionerna. Detta ledde till att ut-
skottet anordnade en hearing om permissionsregler.
Permissioner är ett viktigt led för utslussningen i
samhället. Men det är viktigt att ha ett regelsystem
som är noga avvägt. Den intagnes intresse av att få
permission måste vägas mot medborgarnas berättiga-
de krav på skydd och säkerhet.
Sedan måste man se över den praktiska tillämp-
ningen. Den bör följas upp med jämna mellanrum.
Den erfarenheten har vi nu alla med i bagaget.
Det har tillsatts en utredning som ska följa upp
och se över den praktiska tillämpningen. Men då
behövs det resurser för att genomföra detta. Antingen
får man omprioritera eller tillföra nya resurser.
Det har föreslagits att man skulle göra fler farlig-
hetsbedömningar. Det är ett sätt att underlätta plane-
ringen och göra permissionsbedömningar. Men far-
lighetsbedömningar är ytterst resurskrävande, även
om de är bra verktyg. Där måste det också till resur-
ser.
Jag vill också betona vikten av trygghet för kvin-
nor som har blivit utsatta för våld under intagnas
permissioner. Dessa kvinnor bör underrättas och ges
en extra trygghet och säkerhet. Det är en fruktansvärd
situation som många kvinnor får utstå.
När det gäller frigivningsförberedelser finns det
projekt och försök. Jag har själv besökt Skenäsan-
stalten som har sex platser och är ett utslussnings-
projekt för långtidsdömda. Då kommer man tillbaka
till behovet av permission för att de intagna ska få
komma ut och träna när de ska tillbaka till samhället
utanför efter att de har suttit inne 15-20 år. Det är
viktigt att detta bygger på en successiv anpassning till
livet utanför. Detta projekt tycker jag är föredömligt,
och jag ser fram emot utvärderingen av det.
Att friges och stå utanför fängelseportarna med en
plastkasse i handen och inte ha någon bostad, inte ha
något arbete, inte ha något socialt nätverk är inte så
lätt. Då är det svårt att stå rak i ryggen och motstå
frestelser utanför. Det är väldigt lätt att falla tillbaka.
Just detta med svängdörrsmentaliteten inom kri-
minalvården är ingenting som någon eftersträvar. Vi
måste se till att det inte blir återfall utan att de intagna
verkligen rehabiliteras. Men det krävs en större sam-
verkan mellan alla aktörer i samhället för att man ska
kunna arbeta på ett positivt sätt med frigivningen.
Vi har ett par motioner om psykiskt störda lag-
överträdare som behandlas i det här betänkandet. Det
är en stor och svår fråga. Men det pågår ju utredning,
och därför avvaktar vi resultatet.
Vi från Centerpartiet har också avgett ett särskilt
yttrande tillsammans med moderaterna när det gäller
mer resurser. Det är naturligtvis så som Sven-Erik
Sjöstrand sade här tidigare, att det inte bara är att
tillföra medel. Men just inom kriminalvården är be-
hovet av resurser mycket stort. Jag kan se att det finns
skillnader inom rättsväsendet, men just när det gäller
kriminalvården är det av största vikt med extra resur-
ser för att man ska kunna bedriva en framgångsrik
vård.
Ska vi långsiktigt få bukt med kriminalvården
måste vi använda mer av förebyggande arbete och
göra en större rehabiliteringsinsats för att förhindra
återfall. Behovet av både fysisk och psykisk vård är
stort inom kriminalvården. Till detta behövs det också
resurser.
Jag står naturligtvis bakom alla Centerns reserva-
tioner i detta betänkande och även bakom det särskil-
da yttrandet. Men för tids vinning yrkar jag bifall
endast till reservation nr 2.