Fru talman! Jag står självklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar här bifall bara till reservation 13.
Fru talman! Det är få frågor där de ideologiska vågorna går så höga som när det gäller försäljningen och ägandet av statliga företag. Det visar sig såväl i denna debatt som i ett flertal tidigare debatter i samma ämne. Vi tycker att det är oroande att det pågår ett sådant starkt ideologiskt sjöslag när det gäller de statliga försäljningarna eftersom vi är oroliga för att det inte kommer att ge de bästa förutsättningarna för en försäljning.
På den ena sidan av detta sjöslag finns de blå, som ser försäljningar som ett egenvärde i sig. Vi ska så snabbt som möjligt göra oss av med de statliga bolagen. Det spelar uppenbarligen inte så stor roll om försäljningarna sker till underpris eller om beredningen av ärendet följer alla lagar som finns.
På den andra sidan står de röda, som är kategoriskt emot alla former av utförsäljning, åtminstone så länge de själva inte sitter vid rodret. Det finns ingen ände på de problem och hinder man hittar för varje utförsäljning. Man tar också alla chanser att försena och förhala processen, oavsett konsekvensen. Begreppet konstruktiv opposition känns i detta fall tyvärr ganska långt borta.
Från den gröna sidan skulle vi ofta önska att de ideologiska skygglapparna inte alltid satt så hårt åtspända. Vi tycker att hanteringen av statliga bolag för flera hundra miljarder kronor är en alltför viktig fråga för att avgöras på rent ideologisk bas. Från det gröna perspektivet har vi inte någon ideologisk låsning, varken vid att till varje pris sälja ut statlig egendom eller att till varje pris ha kvar det statliga ägandet precis som det ser ut i dag. I stället anser vi att utgångspunkten ska vara att varje statligt bolag måste betraktas separat och noga nagelfaras för att i varje fall för sig avgöra vilket ägande som är lämpligast. Vi anser att det viktigaste är att man ställer upp tydliga och raka kriterier för när och hur staten ska äga företag och när det inte är lämpligt att göra det.
Den gröna utgångspunkten är att marknadsekonomin är den bäst fungerande formen för handel och ekonomiska förhållanden mellan människor. Marknadsekonomins styrka ligger i att den stimulerar och bejakar de enskildas initiativ och att den effektivt hanterar förhållandet mellan efterfrågan och utbud.
Samtidigt ser vi att marknaden måste styras utifrån demokratiska och miljömässiga principer. Det är här staten har sin viktigaste uppgift. Den ska se till att marknadens aktörer håller sig inom demokratins spelregler och de givna ramar som samhället sätter upp. Inom ramen för den politiskt och demokratiskt reglerade marknaden ska sedan de privata företagen verka i konkurrens. Detta anser vi vara bästa möjliga hushållning med resurser. Det ger också valfrihet för konsumenterna.
På sådana här väl fungerande marknader kan vi från Miljöpartiets sida inte se något behov av att ha statligt ägda företag. Här har staten en mycket viktigare roll som reglerare och övervakare.
Däremot anser vi att staten har en mycket viktig funktion att fylla på marknader där konkurrensen inte fungerar. I sådana sammanhang där det till exempel förekommer naturliga monopol är det viktigt att staten har ett ägande. Ofta handlar detta om marknader för olika typer av infrastruktur. I dessa fall anser vi att det ofta är bättre att staten äger en monopolverksamhet - och därmed kan vara med och sätta pris och bestämma utbud - än att monopolen övergår i privat regi.
Statligt ägande kan också vara välmotiverat när det gäller att ge alla medborgare tillgång till grundläggande infrastruktur och tjänster som postgång, betaltjänster, elförsörjning med mera.
Ytterligare en viktig funktion för det statliga ägandet kan vara att pressa priserna där en oligopolmarknad riskerar att uppstå. Ett statligt bolag kan då gå in och öka konkurrensen och därmed förbättra marknadens funktion. Ett tydligt exempel på detta är bolåneföretaget SBAB, som har pressat priserna på bolån på en marknad som tidigare dominerades av ett fåtal större aktörer.
Vi anser också att det finns verksamheter som av sårbarhets- eller näringspolitiska motiv ska eller kan drivas med staten som ägare. Det kan handla om strategiskt viktiga tillgångar såsom naturtillgångar, råvaror eller energi. Det kan också finnas skäl att säkerställa verksamheter för att de ska drivas på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt. Det handlar till exempel om att gå före och visa vägen när det gäller förnybar energi, som initialt kan kräva stora investeringar och ger osäker avkastning, där andra aktörer inte är beredda att gå in och göra de investeringar som krävs för att vi ska få en hållbar energiförsörjning. Även av folkhälsoskäl kan statligt ägande vara motiverat. Ett exempel på detta är självklart försäljning av alkohol, där det finns ett starkt samhällsintresse av att minimera alkoholkonsumtionen.
Fru talman! Exemplen på när statligt ägande är motiverat innebär inte att statligt ägande alltid är det bästa alternativet. När man ser på den uppsättning av företag som staten äger i dag är det tvärtom uppenbart att ägandet inte i första hand speglar dagens behov och de aktuella samhällsproblem som måste hanteras i dag. Många av de bolag som staten har finns snarare kvar som ett resultat av beslut som fattades för många decennier sedan och som speglade den tidens behov. Här anser vi att det är viktigt att inte vara ideologiskt låst så att det aldrig går att förnya och omstrukturera det statliga ägandet. I en ständigt föränderlig värld finns det starka skäl för att kontinuerligt se över vilka företag staten har, vilka som fyller en viktig samhällsfunktion och därför bör kvarstå i statlig ägo samt vilka företag som kan säljas ut.
Vi tycker också att det finns tydliga fall där det kan uppstå intressekonflikter, det vill säga där staten ska både reglera en marknad och samtidigt driva företag på samma marknad. När politiska regleringar eller beslut hotar avkastningen från statliga bolag skapas det lätt incitament att inte vidta de nödvändiga åtgärderna från politiskt håll. Det kan till exempel handla om krav på minskade utsläpp från verksamheter där staten äger företag. Här ser vi ett problem att statligt ägande faktiskt kan försena och förhindra en nödvändig samhällsutveckling. Vi ser också att staten har helt andra möjligheter till finansiering av sin verksamhet än vad privata aktörer har. Det kan göra att det lätt skapas en osund konkurrenssituation. Genom att staten i princip har en obegränsad kredit blir de finansiella förutsättningarna olika för statliga företag och för privata bolag. Det gör att konkurrensen kan snedvridas och att privata företag på marknaden lätt kan trängas undan.
Detta anser vi utgör viktiga skäl för att ständigt ifrågasätta det statliga ägandet av bolag. Vi tycker att det är viktigt att se till att statens resurser används på bästa möjliga sätt. Vi är tveksamma till att ägande av kontorsfastigheter och uthyrande av kontor är det bästa sättet att använda statens resurser. Kanske är det bättre att använda resurserna till andra ändamål.
Miljöpartiet har med utgångspunkt i dessa kriterier tagit ställning till att ge regeringen bemyndigande att sälja Civitas Holding, Vasakronan som det också kallas. Eftersom Vasakronan äger och hyr ut kontorslokaler - en väl fungerande marknad med bra konkurrens - fyller det statliga ägandet enligt oss inte någon viktig funktion i det här fallet.
Däremot säger vi från Miljöpartiets sida nej till att sälja SBAB, som vi anser har en viktig roll när det gäller att sänka räntor på en i princip oligopolmarknad. Även Vin & Sprit anser Miljöpartiet ska vara kvar i statlig ägo, eftersom en försäljning kan motverka de alkoholpolitiska målsättningarna i samhället.
Av princip motsätter vi oss inte att Telia och Nordea ska säljas, men vi anser att det sätt som regeringen genomför försäljningarna på är oansvarigt. Före en utförsäljning av Telia måste frågan om ägandet av telenätet få en långsiktig lösning. Från Miljöpartiets sida anser vi att det som kallas en strukturell separation, där telenätet överförs till ett enskilt bolag som i fortsättningen ägs av staten, är den bästa lösningen. Det borde självklart genomföras innan en försäljning av Telia kan ske.
Även när det gäller en försäljning av Nordea anser vi att frågan om infrastrukturen måste lösas. Vi ser Plusgirot som en viktig infrastruktur för att betaltjänster i samhället ska fungera. Även det här anser vi ska vara kvar i offentlig regi.
OMX driver Stockholmsbörsen och andra börser. Staten äger drygt 6 procent. Här ser vi att staten svårligen kan använda sitt ägande på ett konstruktivt sätt, och vi anser därför att OMX kan säljas.
Däremot föreslår vi i motsats till vad regeringen gör att statens andel i flygbolaget SAS säljs ut. SAS är ett flygbolag som verkar i helt fri konkurrens med ett stort antal andra flygbolag på en väl fungerande marknad. Vi kan inte se några starka skäl till att staten ska fortsätta att vara ägare till detta bolag. Likaväl anser vi inte att staten ska äga till exempel bussbolag. Tyvärr är det svårt av det beslutsunderlag regeringen har givit oss att förstå varför man från regeringens håll väljer att inte sälja ut SAS. Är det bara för att man tycker om flygplan som man väljer att behålla SAS i statlig ägo, eller finns det andra skäl? Här får vi tyvärr inga svar i de underlag vi har fått. Kanske vi kan få ett svar under debattens gång på varför SAS är ett lämpligt bolag att behålla i statlig regi. Det vore intressant.
Det är också viktigt att betona att när statliga företag säljs ut måste det vara på marknadsmässiga villkor. Ägarnas, det vill säga medborgarnas, intressen måste säkras. För att demokratisera ekonomin och stärka det personliga ägandet ska staten ge medborgarna och anställda förtur före institutionella aktörer. Det är ett sätt att behålla ägandet i svensk regi, och det är ett sätt att ge fler möjlighet att äga företag.
Det finns tyvärr skäl att beröra frågan om det beslutsunderlag som regeringen har tillhandahållit, eller snarare inte tillhandahållit. Det underlag som riksdagen har fått är i det här fallet inte alls tillräckligt. Det har också visats tydligt i Riksrevisionens granskning. Tråkigt nog tycker vi inte heller att utskottet har tagit sitt ansvar för att förbättra beslutsunderlaget och komplettera det. Hanteringen av det här ärendet är djupt oroande. Vi ser inte att det ger en grund för en bra hantering eller skulle vara en god affär för skattebetalarna.
I detta anförande instämde Christopher Ödmann (mp).