Fru talman! Först vill jag beklaga att jag kom sent till den här debatten och därmed missade en del av de första anförandena. Det beror på att jag deltog i regeringssammanträdet som midsommarveckan var förlagt till i dag, onsdag, i stället för på torsdag.
Som riksdagsledamöter har ni alla ett mandat av väljarna som kanske ibland kan vara lite svårt att tolka, vad vet jag. Så tycker jag inte fallet är i dag när vi debatterar det här ärendet. När det gäller det bemyndigande som ni efter debatten har att ta ställning till har svenska folket, alltså våra uppdragsgivare, sagt sitt klart och tydligt. I fjolårets valrörelse var statens försäljning av aktier i sju namngivna företag ett ämne som var uppe. Det var en av de frågor som debatterades i valrörelsen och som väljarna hade att ta ställning till.
Den nytillträdda regeringen beskrev i budgetpropositionen för 2007 översiktligt hur man avsåg att förvalta det här mandatet under perioden fram till nästa val. Det har vi sedermera förtydligat ytterligare dels i samband med att ansvaret för försäljningarna överfördes på mitt ansvarsområde, dels genom den nu föreliggande propositionen.
Vi var tydliga med att vi avsåg att minska statens ägande i de nämnda bolag som har debatterats här i dag, med ett betydelsefullt undantag, nämligen SAS som har strukits från listan. I budgetpropositionen beräknades försäljningsinkomsterna uppgå till 50 miljarder kronor per år under perioden 2007-2009. Ambitionen har sedan i vårpropositionen höjts. Vi hoppas kunna sälja för totalt ungefär 200 miljarder kronor under innevarande mandatperiod.
Försäljningsmandatet i den här propositionen innebär att om hela innehavet avyttras under perioden kan intäkterna för folkhushållet bli betydligt större än så. 50 miljarder per år kan vi jämföra med de 15 miljarder per år som den förra socialdemokratiska regeringen sade sig vilja sälja och som man budgeterade för under tio års tid. Jag vet inte i vilket syfte man gjorde det. Man hade kanske inte några avsikter, men man gjorde det. Det räknades in i tabellverket och fanns med hela tiden - spännande.
I budgetpropositionen för 2006, fru talman, angav den socialdemokratiska regeringen motiv till varför man ville minska det statliga ägandet: På en väl fungerande marknad saknas det skäl för staten att agera som producent. Staten kan i de fallen ha en viktig roll i lagstiftningen och tillsynen över lagen.
Det här, fru talman, och jag vänder mig till Thomas Östros, stod alltså i budgetpropositionen 2005/06 s. 66. Motivtexten är i princip densamma som vi skriver i propositionen. Jag tycker att det är beklagligt att Socialdemokraterna inte har förmått att hålla fast vid den här linjen utan nu växlat spår till vad som tidvis tett sig som ren skräckpropaganda mot de planerade försäljningarna.
På våra tillkännagivanden som vi har gjort i olika sammanhang har följt en mycket intensiv debatt, inte minst i den här kammaren. Dagens debatt är sannerligen inte något undantag. Många har med förundran kunnat lyssna till de tirader som oppositionen har riktat mot regeringen i allmänhet och mig i synnerhet. Det tillhör mitt jobb att ta det och debattera detta. Det är en spännande uppgift.
I går, fru talman, gick den socialdemokratiska partisekreteraren och tre andra före detta statsråd ut på DN Debatt med kravet att grundlagsskydda statens egendom, inklusive de företag som de själva har begärt bemyndigande av denna kammare, och fått det, att sälja. Spännande personligheter vi har att göra med!
Här är det alltså så att man avvisar försäljningen bland annat med hänvisning till riksrevisor Lennart Grufberg som kritiserat regeringen för att inte ha inhämtat synpunkter från myndigheter med expertkunskap.
Regeringen anser för sin del att beredningen av propositionen står i överensstämmelse med regeringsformen och dess krav och att den också uppfyller de övriga krav på dokumentation med mera som man kan ställa på beredningen av den här typen av proposition.
När man läser Riksrevisionens rapport får man intrycket att den i huvudsak tycks bygga på att man har missförstått våra avsikter vad gäller genomgången av skäl för och emot de återstående företagen. Jag har tidigare beklagat om skrivningarna i budgetpropositionen har gett Riksrevisionen en otydlig bild av regeringens avsikter beträffande de nu aktuella försäljningarna. Frågan har aldrig gällt
om
utan
hur
dessa ska säljas.
I det här sammanhanget kan det också vara på sin plats att påminna kammarens ledamöter om att Socialdemokraterna under hela sin långa regeringsperiod har bundit upp hundratals miljarder kronor av skattebetalarnas pengar, för närvarande mer än 700 miljarder, i statliga eller delstatliga företag utan att vare sig riksdagen eller skattebetalarna har fått något underlag i fråga om varför man gör på detta vis.
Vi anser i motsats till Socialdemokraterna och deras bundsförvanter att staten i stället ska ägna sig åt att skapa trygghet och välfärd för medborgarna. Det tillhör inte statens kärnuppgifter att tillverka brännvin eller att hyra ut affärslokaler. Det kan privata företag sköta minst lika bra.
Det är också vår övertygelse, för övrigt väl dokumenterad, att de nu aktuella företagen kommer att få bättre utvecklingsmöjligheter sedan staten - det gäller vare sig det är Thomas Östros eller jag som har ansvaret - har avstått från sitt ägarinflytande. Det kan däremot vara på sin plats, tycker jag, att klarlägga att vi vid varje försäljning kommer att försäkra oss om att de som köper statens företag också kommer att fullgöra sina förpliktelser som ägare mot andra finansiärer, mot myndigheter och mot de anställda i företaget.
Som jag var inne på har den socialdemokratiska regeringen redan begärt och fått riksdagens bemyndigande att sälja hela innehavet i de tre noterade bolag som nu är aktuella, nämligen Telia Sonera, Nordea och OMX.
Skälet, fru talman, till att vi ändå har begärt ett förnyat bemyndigande för de här företagen är att vi vill ha utrymme för att som likvid, vid sidan av kontanter, också kunna ta emot andra värdepapper, för att kunna göra strukturaffärer. Thomas Östros efterlyste en sådan möjlighet när det gällde Telia Sonera till exempel. Den får han om man bifaller propositionen och majoritetens förslag i betänkandet.
Ett exempel där det här kan bli aktuellt är ju den föreslagna affären mellan amerikanska Nasdaq och OMX, där staten äger knappt 6,7 procent. Den affären visar också, fru talman, att den konsekvensutredning som görs inför varje försäljning knappast kan ske innan man har en någorlunda klar uppfattning om vilka handlingsalternativ som till exempel OMX ägare, inklusive staten, står inför.
Nu finns ett förslag på bordet, vilket kommer att prövas väldigt grundligt av regeringen innan regeringen slutligen tar ställning till om vi kan acceptera budet.
Fru talman! Vi har också begärt bemyndigande att få avyttra aktierna i helägda SBAB, Vin & Sprit och Vasakronan. Vi har ganska ingående tidigare diskuterat de två förstnämnda företagen och motiven till att de, med riksdagens godkännande, kommer att vara till salu. Men varför vill vi sälja Vasakronan som väl hyr ut lokaler till statliga myndigheter? undrar någon.
Ja, så var det förvisso tidigare. Vi kan gå tillbaka till 1993 när Vasakronan bildades. Då hade man enbart statliga kunder och en verksamhet på ungefär 190 orter runt om i landet. I dag är verksamheten koncentrerad till storstadsregioner, och man har enbart 35 procent statliga kunder. Övriga är privata. Bland dem finns SEB, Sony Ericsson och Hennes & Mauritz, för att nämna några.
I dag hyr polisen och Domstolsverket inte längre i första hand av statliga Vasakronan utan av en lång rad andra privata företag. Polishuset och häktet i Uppsala, din hemstad, Thomas Östros, ägs av Royal Bank of Scotland. Vad sägs om det? Domstolsverket hyr lokaler och säkerhetssal i Stockholm av Fabege och samma Royal Bank of Scotland.
Vi kommer att se över om några enskilda fastigheter kommer att behöva lösgöras från Vasakronan och behållas i statlig ägo. Det arbetet pågår. Men jag vill samtidigt påminna om att kravet på byggnadsminnesmärkta fastigheter är lika, oberoende av om de är i privat eller statlig ägo.
Har det funnits motiv för statligt ägande på den kommersiella fastighetsmarknaden så saknas dessa definitivt i dag. Jag anser att skattebetalarna vore betjänta av att det ganska betydande värde som ligger i det statliga företaget kan förvaltas minst lika framgångsrikt i andra händer medan staten då får utrymme för investeringar inom sitt egentliga ansvarsområde.
Pengarna går då tills vidare till att minska statsskulden, vilket lättar räntebördan på staten och skapar utrymme för investeringar i infrastruktur och i annan välfärd och naturligtvis också för forskning.
Nu finns det många som hävdar att staten av något slags företagsekonomiska skäl bör behålla innehaven för att nyttiggöra sig de utdelningar som i år har varit exceptionellt höga - det har varit extrema vinster och väldigt låga räntor. Vi delar inte den uppfattningen, även om vi har helt andra motiv när det gäller varför staten inte bör äga företag på fungerande konkurrensutsatta marknader.
Jag menar att om företag kan utvecklas bättre i andras händer än statens kommer också statens intäkter från de här företagen att öka, helt enkelt till följd av att skatteintäkterna ökar snabbare än de annars skulle ha gjort.
Enbart bolagsskatten, fru talman, gör ju i praktiken staten till 28-procentig ägare av företagen även sedan man har sålt dem.
Vår uppgift är att skapa goda betingelser för företag att verka och växa i vårt land. Det är den uppgiften som den här regeringen tar på blodigt allvar.