Fru talman! Lagutskottets betänkande LU9 inne-
håller 30 motionsyrkanden. Ett av dessa har vunnit
utskottets gillande i form av ett tillkännagivande. Det
gäller motion L201 av Cecilia Magnusson och Anita
Sidén.
Det handlar om vårdnad och våld i familjen. Den
saken behandlades redan före min tid i detta hus i ett
betänkande, LU12 från år 1998. I betänkandet står
det, apropå våld i familjen att: "Därtill vill utskottet
som sin mening framhålla att i de fall där den ena
föräldern utsätter en familjemedlem för våld, trakas-
serier eller annan kränkande behandling, gemensam
vårdnad mot en förälders vilja bör vara utesluten."
Detta uttalande har uppenbarligen inte uppmärk-
sammats av landets domstolar eftersom flera domar
har fått utslaget att våldsamma män - ibland mördare
- som det ofta är fråga om, inte ansetts ha förverkat
sin rätt till vårdnad av barn. Jag återkommer senare i
mitt anförande till denna motion.
Barnets behov och rättigheter kommer ofta i
skymundan då föräldrarna ska bestämma hur barnets
fortsatta liv ska gestalta sig. Det gäller t.ex. barnets
boende.
Barnen utgör drygt 20 % av befolkningen i vårt
land. Förra året föddes drygt 90 000 barn i Sverige.
53 % av dem hade föräldrar som inte levde tillsam-
mans. Till de nyfödda barn som kanske får vårdnads-
havare på två geografiskt olika belägna platser kan
läggas de som senare får uppleva att föräldrarna flyt-
tar isär.
Många barn mår inte bra i Sverige i dag. I inter-
nationella enkäter har man frågat om barns trygghet.
Det visar sig att barn som lever i Sverige känner sig
mindre trygga än barn i utvecklingsländer. Kan det
bero på att barn i andra länder i högre grad bor till-
sammans med sina föräldrar - en stilla undran?
Många barn kommer under och efter en vård-
nadstvist att få det mycket tufft. Detta har uppmärk-
sammats av riksdagens ledamöter i flera motioner
som handlar om växelvisboende.
I motion L313 framhåller motionärerna att barnets
rätt till båda föräldrarna inte får blandas ihop med
föräldrarnas behov och önskningar om att få "rättvis"
tillgång till sina barn. De efterlyser en kartläggning
av hur domstolarna dömer i vårdnadsfrågor.
Socialstyrelsen har, på uppdrag av regeringen,
sammanställt kunskap om hur små barn påverkas av
att ständigt byta hem, miljö, lekkamrater, leksaker,
dagis m.m. Man framhåller att det är viktigt att kunna
bedöma vad som är bäst för barnet.
Trots att det skulle handla om barnen, innehåller
rapporten till stor del frågor om hur föräldrarna ska
ha det efter separationen. Man diskuterar endast ett
sätt att lösa detta, nämligen att barnet regelbundet
flyttar mellan föräldrarnas bostäder.
Slutsatser från kunskapssammanställningen är att
det "kostar på" för barn att bo växelvis, att barnen
inte ska vistas på två daghem eller skolor och att
föräldrarna bör bo så nära varandra att barnen kan
behålla samma kamrater. Man pekar också på att barn
kan reagera psykiskt eller somatiskt vid skilsmässo-
kriser och separationer och att reaktioner visar sig
först efteråt.
Rapporten andas "den obotfärdiges förhinder".
Det resoneras utifrån föräldrarna, utifrån hur de ska
kunna skapa sig nya relationer och att de skador som
åsamkas barn ändå kan anses överkomliga för barnen.
Dock resonerar man inte vidare för att stödja den
tesen.
I rapporten Den delade familjen från 1985 har sär-
skilt barnens synpunkter redovisats. Där framgår att
barnen ser det som en nackdel att packa och flytta
ofta samt att barnen lätt hamnar i skuld- och lojali-
tetskonflikter. Därför anses det i den rapporten att
föräldrarna i första hans bör se till barnets behov av
en stabil och konfliktfri hemmiljö; detta snarare än till
sina egna önskningar. Föräldrarnas inbördes kamp för
rättvisa, om ekonomiska fördelar och om barnens
kärlek riskerar att skapa en förvirrad värld med psy-
kiska och kroppsliga ohälsotillstånd hos barnen. Detta
slår man fast i rapporten.
Uppenbarligen har barnens ställning försämrats
mellan dessa båda undersökningar. Egentligen skulle
man kunna byta namn på föräldrabalken och kalla
den för barnbalken så att det klart framgår att det är
barnen, inte föräldrarna, som står i fokus.
Fru talman! Nu har utskottet valt att avstyrka de
motioner som rör vårdnad och underhåll, med hän-
visning till den pågående utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform. Jag hänvisar här till mitt förra
anförande vad gäller motionsbehandling i största
allmänhet.
Jag vill uppehålla mig ytterligare en stund vid
motion L201, som har fått en välvillig behandling av
utskottets majoritet; ett tillkännagivande skickas till
regeringen. Det gläder mig särskilt att det är moderata
ledamöter som har kommit med ett Columbi ägg i
fråga om lösningen av vårdnadstvister där våld före-
kommer.
Både år 2000 och år 2001 avstyrkte utskottet mo-
tioner med motsvarande innehåll. Nu har utskottet på
nytt behandlat frågan, och man utesluter inte att den i
motionen föreslagna lösningen skulle innebära en
förstärkning av barnets rätt och främja barnets bästa.
Man begär en analys, och den kan förslagsvis komma
i den kommande utredningen. Där har utskottet sagt
sin mening. Det har man dock inte gjort i fråga om
andra motioner, som man nu begraver. Det kan väl
tydas så att inte heller regeringen kommer att ta hän-
syn till dessa yrkanden.
År efter år har det knorrats en del över att riks-
dagsledamöterna lägger fram motionsförslag som
tidigare avslagits. Detta ärende visar att en viss en-
vishet vad gäller förslag till förändring av Sveriges
rikes lag kan ge utdelning. Det är väl det som menas
med uttrycket att droppen till slut urholkar stenen.
Detta öde har tyvärr inte vederfarits en i motions-
hänseende riktig långkörare, nämligen den om talerätt
i faderskapsmål. Den var inte ny när jag kom in i
riksdagen, och det har varit en stor minoritet som
reserverat sig mot majoritetens behandling av pro-
blemet.
Det är dags att utreda ärvdabalken, som ju är
gammal. Faderskap fastställs numera med nya meto-
der, men det vore väl inte helt fel att de som nu fel-
aktigt har blivit, eller fått, en far får möjlighet att rätta
till det hela.
Det framgår av betänkandet att det inte finns någ-
ra särskilda regler om vem som är behörig att söka
resning, men Högsta domstolen har givit frågan en
sådan tolkning att det kan uppfattas som att det bara
är parterna som får föra talan.
Ett barn kan föra talan om fastställande av fader-
skap mot en avliden mans arvingar, men inte tvärt
om. Vad frågan gäller är att också arvingar, maka och
andra barn, ska kunna begära resning när nya upp-
gifter framkommer. En sådan uppgift kan vara att en
blodanalys kan visa att en man felaktigt blivit be-
traktad som far till ett barn. Med nuvarande lagstift-
ning kan inte en sådan framtvingas.
En man som misstänks vara far till ett barn kan
avkrävas blodprov, men ett barn som med gammal
teknik har fått sig en far tilldömd kan inte på samma
sätt tvingas lämna blodprov. Med ett sådant blodprov
och därmed följande analys kan grund för resning
föreligga. Jag vill hävda att det då gäller vuxna, inte
barn.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 1, men givetvis står jag bakom övriga mode-
rata reservationer.