Fru talman! Jag får också tacka för svaret på Ingela
Thaléns interpellation. Jag börjar med att notera,
som Ingela Thalén också gjorde, att
arbetsmarknadsministern faktiskt inte har svarat på
någon av de ställda frågorna.
Den här debatten blir något av en upprepning, och
det är nästan obehagligt, med tanke på den
fruktansvärda situationen på arbetsmarknaden. Vi
prioriterar långtidsarbetslösa. Vi varnar för
ungdomsarbetslöshet. Vi har i dag bortåt 130 000
långtidsarbetslösa och, trots en mängd -- i många
fall oambitiösa -- åtgärder för ungdomar, är drygt
90 000 ungdomar öppet arbetslösa.
Vi har en katastrofal situation. I förhållande till den
har vi haft många debatter, och vi har anvisat medel
till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De medlen
utnyttjas inte fullt ut. Då är den stora frågan:
Varför?
Vi har den ordinarie uppsättningen av åtgärder.
Det handlar om arbetsmarknadsutbildningen. Den
verksamheten har minskat med 40 % om man
jämför december 1993 med december 1992.
Beredskapsarbetena har minskat med 16 %. Vad
beror detta på? Självfallet beror det på att
regeringen medvetet har prioriterat bort
arbetsmarknadsutbildningen. Själva kärnan i den
svenska arbetsmarknadsutbildningen är att höja
kompetensen och hjälpa de arbetslösa att stå bättre
rustade när jobben finns. Företagsutbildningen och
stimulanserna har minskat. På punkt efter punkt
har incitamenten försvagats för att man skall
utnyttja de arbetsmarknadspolitiska medlen.
Som Ingela Thalén sade märkte AMS det här i
november. AMS menade att man måste göra
någonting annat om det nu inte gick att bedriva en
bra arbetsmarknadspolitik. Det är ju regering och
riksdag som bestämmer, och riksdagen fattade ett
dåligt beslut. Det fanns då färdiga objekt inom
lägenhetssektorn och inom kommunsektorn där
man skulle kunna genomföra ROT-program.
Såvitt jag förstår har AMS inte fått något svar från
regeringen på den här skrivelsen. Riksdagen tog ett
initiativ, dock ganska blygsamt i förhållande till vad
som hade kunnat göras. Om Vänsterpartiet och
även Socialdemokraterna hade fått bestämma hade
det blivit väsentligt ambitiösare åtgärder och
många fler människor i arbete. Därmed hade det
också blivit ett bidrag till en efterlängtad tillväxt.
Låt mig också säga att det finns andra inslag. Det
finns en åtgärd som heter utbildningsvikariat. Efter
en dålig början har den åtgärden börjat ta sig litet
grand. Det finns dock en begränsningsregel hos
AMS. Arbetsgivaren får göra avdrag för
utbildningskostnader med högst 75 kr per
utbildningstimme och högst 30 000 kr per
arbetstagare. Den summan kommer man upp till
mycket snart. En utomordentligt bra åtgärd, som
för övrigt finansieras över Arbetsmarknadsfonden,
begränsas alltså på detta sätt. Jag hoppas på ett
initiativ från regeringen i den frågan.
Arbetslinjen har givits upp.
Arbetsmarknadsministern måste erkänna detta.
Det blir en allt större andel som går på kontantstöd.
Vi lånar mycket stora delar av de medel som betalas
ut i kontantstöd. Vi måste få stopp på
bidragsberoendet, men inte på det sätt som
regeringen aviserade i höstas och nu aviserar i
budgetpropositionen och kommer tillbaka med i
vår. Man vill helt enkelt försäkra ut folk, kasta ut
dem ur det här systemet och återföra dem ner till
socialbidragsberoendet i kommunerna.
Åtgärder måste fram. Man måste nu på allvar
analysera effekterna av de massiva volymåtgärder
som skulle ha varit sistahandsåtgärder, nämligen
ungdomspraktik och ALU. Dessa åtgärder
konkurrerar i dag ut mycket annat. Det är i många
fall lönsammare att gå på ALU-verksamhet för att
höja kompetensen än att gå på en kvalificerad
arbetsmarknadsutbildning. Därför går många
hellre på ALU-verksamhet trots att den kan vara av
mycket låg kvalitet. Det är fel incitamentstruktur.
Detta har påpekats av oppositionen. Det påpekas
av riksdagens revisorer i deras rapport, och det
påpekas mycket kraftfullt av AMS i dess
anslagsbegäran från augusti i år. AMS har ju en
bred erfarenhet runt om i landet.
Precis som om ingen i regeringen förstår någonting
återkommer man med förslag som går tvärtemot
denna beprövade erfarenhet. Därför är de frågor
som Ingela Thalén ställer av yttersta vikt. Vi måste
belysa orsakerna till att vi inte kan förbruka
resurser för arbetsmarknadspolitik i ett läge när det
finns rekordmånga arbetslösa. Vi kommer att ha
fler arbetslösa 1994 än 1993 om jag läser
budgetpropositionen rätt. Det är alltså inte som
Ingela Thalén sade. Vi kommer att ha ungefär lika
många arbetslösa 1995. Det måste bli en ändring av
arbetsmarknadspolitiken.
Min uppfattning är att regeringens politik och
arbetsmarknadsministerns svar på interpellationen
andas passivitet. Kronfallet har räddat
konkurrenskraften. Vi väntar på en exportledd
utveckling. Därför väntar vi på att
marknadskrafterna skall göra sitt. Vi bibehåller
lågkvalitativa arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
och de arbetslösa får stå och vänta på att
marknaden skall efterfråga dem. Om de inte gör
det kommer vi att ge dem ett sämre rättsskydd,
genom arbetsrättsförsämringarna, och ett sämre
försäkringsskydd, genom försämringarna i
arbetslöshetsförsäkringen. Detta är rejält dålig
politik gentemot de arbetslösa.
Jag vill ha svar på Ingela Thaléns frågor, och jag
undrar vad svaret är på AMS skrivelse från
november 1993.