Herr talman! Annika Qarlsson har precis som flera andra tagit upp regeringens uppdrag att se över kvinnors arbetsmiljö med särskilt fokus på belastningsskador. Jag vill börja med att säga att vi i Vänsterpartiet förstås tycker att det är väldigt bra att man har valt att lägga fokus på detta. Vi har länge efterlyst det.
Samtidigt är det en ganska stor brist på helhetssyn, kan jag tycka. Det är lite speciellt att en del av uppdraget handlar om arbetsskadeförsäkringen. I dag är det i stort sett helt omöjligt att få ut ersättning från arbetsskadeförsäkringen om man har slitit ut rygg, nacke och axlar genom arbete inom till exempel vård och omsorg. Av dem som sökte 2009-2010 var det 5 procent som fick ersättning för den här typen av skador. Men när man har gett i uppdrag att se över den här situationen har man uttryckligen talat om att lagtexten inte ska ses över. Det framstår som obegripligt, för det är ganska troligt att det behöver göras förändringar i lagen om arbetsskadeförsäkringen för att alla de kvinnor som har slitit ut sig faktiskt ska kunna få ersättning.
Jag är inte säker på om Annika Qarlsson kan svara på varför man har gjort på det sättet, men kanske har hon i alla fall någon synpunkt på det.
Det är också en brist på helhetssyn när det gäller hur man förebygger belastningsskadorna och förslitningarna. Där tycker jag inte att det finns någon riktig samstämmighet i regeringens politik eftersom vi vet att det är underbemanning och stress framför allt i vård- och omsorgsyrkena som gör att belastningsskadorna uppstår.
Har regeringen eller de borgerliga partierna några förslag på vad man ska göra för att minska risken att de här skadorna över huvud taget ska uppstå?