Herr talman! Det var inte ett jättekonkret svar. Vad jag menar med en brist på helhetssyn är att just när det gäller serviceyrken, faktiskt både i privat och i offentlig sektor, är arbetet väldigt intensivt. Det är väl känt att är personalstyrkan underbemannad och man är stressad i ett serviceyrke anstränger man sig ännu mer, och det blir mycket svårare att följa arbetsmiljöföreskrifter och annat.
Jag har träffat många människor under hela hösten och vintern som jobbar i äldreomsorgen. Vad de säger är det här: Vi är alldeles för få på vår arbetsplats och det är alldeles för många som är timvikarier och har deltider och hoppar ut och in så att man inte får någon kontinuitet i arbetet, men alla anstränger sig till sitt yttersta för att det inte ska märkas för de gamla i omsorgen.
Det leder till en ökad risk för belastningsskador i till exempel rygg och axlar.
Om man då tittar på vad regeringen har gjort ser man att under de senaste åren har det gjorts stora neddragningar i kommuner och landsting på grund av att man har dragit ned på statsbidragen. Vi har sett enorma privatiseringar av bland annat äldreomsorgen. När man nu har börjat utvärdera detta ser vi att över lag, enligt SKL som har gjort den här utvärderingen, är bemanningen 10 procent lägre på de privata äldreboendena och i de privata hemtjänstföretagen än i de övriga.
Drivs en politik där man faktiskt försämrar förutsättningarna för människor att göra ett bra jobb genom att ha för låg bemanning frågar jag mig vad en sådan här strategi om att motarbeta belastningsskador ska kunna göra åt situationen. Man ger med den ena handen och tar med den andra.
Jag har väldigt svårt att se hur man i längden ska kunna upprätthålla en illusion av att man vill minska den här typen av skador när man samtidigt för en politik på andra områden som faktiskt ökar risken för skador.