Herr talman! Lars-Axel Nordell upprepar de ledord som finns i regeringens arbetsmiljöstrategi om att man minsann inte bara ska prata om elände och gnäll utan att man ska ha en större koppling till att arbetsmiljöarbetet kan skapa konkurrensfördelar och locka arbetsgivarna med att det kan ge företagsekonomiska vinster att satsa på en bra arbetsmiljö.
Jag menar att det är en ganska riskabel strategi. Att det är samhällsekonomiskt lönsamt att människor håller sig friska, inte skadar sig på sina jobb, klarar av att jobba länge och så vidare är ju helt odiskutabelt. Men det är också ett faktum att det förekommer att arbetsmiljökrav kommer i konflikt med företagsekonomiska vinstkrav. Då är frågan vad som är politikens roll i det sammanhanget.
Jag vill särskilt lyfta upp ett tydligt exempel. Riksdagen beslutade nyligen att ge regeringen i uppdrag att ta fram en lag om sluten kontanthantering. Det är ett beslut som handlar om att förbättra arbetsmiljön för alla dem som jobbar i butiker, på bensinmackar, i kiosker och som är hårt drabbade av våldsamma rån. Regeringen pratade då med en rad arbetsgivarorganisationer, och beskedet från dem var: Det här blir alldeles för dyrt - vi har inte råd med det. Sedan var beskedet från arbetsmarknadsministern nyligen: Då struntar vi i att genomföra det här.
Ett annat exempel på en sådan här konflikt är det som vi nu kan se i systematiska neddragningar på personal och en systematisk minskning av fastanställd personal på äldreboenden som övertas av privata vinstdrivande företag. Det är också en solklar konflikt mellan viktiga arbetsmiljökrav och företagsekonomisk lönsamhet.
Jag undrar lite hur Lars-Axel Nordell tycker att det rimmar med ett ansvarsfullt arbetsmiljöarbete att koppla det till företagsekonomisk vinst på detta sätt.