Fru talman! Det är tur att det åtminstone händer någonting i regeringen när det gäller de här viktiga frågorna. Jag tycker att det är mycket märkligt att säga att en utredning inte får arbeta för snabbt på grund av att det finns andra utredningar som också jobbar med frågan. Det är väl bra om den angrips från så många håll som möjligt. Birgitta Ohlsson har tagit initiativ till en utredning som är kopplad till de här frågorna. Det är trevligt att det finns ett engagemang där. Jag tror inte att det utredningsarbetet försvåras av att man till exempel sänker gränsen från fem år till tre år när det gäller processen för skuldsanering. Det skulle tvärtom underlätta. Likaså om man sänkte beloppet för att bevilja skuldsanering. Jag tror inte alls att detta motverkar varandra utan tvärtom.
Huvudproblemet är att regeringen inte tog tag i den här frågan när den var rykande färsk och aktuell, det vill säga när Jan Ertsborn kom med sin utredning och remissinstanserna var så positiva som de var. Drar man en fråga i långbänk uppstår nya frågor på vägen. Någon form av förslag på det här området har ju kommit även om det är alldeles för lite och marginellt. Jag tycker inte att det är någon anledning att dra det i en ny långbänk, vilket riskerar att ske. Det är inte ett speciellt starkt krav att Jan Ertsborns förslag skulle kunna förverkligas inom mandatperioden. Det har redan gått alldeles för lång tid.