Fru talman! Vi har en skuldsaneringslagstiftning som innehåller regler som ger ganska goda möjligheter att få skuldsanering för den som är i en sådan situation att det behövs. Men vad man har kunnat konstatera är att väldigt många som skulle kunna få skuldsanering faktiskt inte ansöker om det. Det är också en sak som behandlades i det förra riksdagsärendet, nämligen just att det behövs informationsinsatser för att människor som är berättigade till skuldsanering ska ansöka om det.
Jag tror för egen del, utan att ha något vetenskapligt belägg för det, att människor som hamnar i de här situationerna ofta gör det för att de är sjuka eller för att det händer någonting i deras omgivning som påverkar dem starkt. De människorna är skörare av många skäl, och det kanske inte är själva överskuldsättningen som är orsaken till den förhöjda dödligheten, utan det kan vara en mängd andra faktorer som ligger bakom.
Jag vill påpeka vad utredaren som ska utreda själva skuldsaneringsdelen ska förhålla sig till när det gäller den andra åtgärdsinriktade strategin för att motverka överskuldsättning.
Den utredare som ska titta på överskuldsättningsproblematiken ska beskriva de problem som en skuldsättning medför och också ge en bild av antalet personer som är drabbade och vilka olika grader av skuldsättning som de här personerna är drabbade av. Problemens omfattning ska analyseras i form av konsekvenser för den enskilde, för anhöriga och för samhället i stort, och en särskild analys ska ske av konsekvenserna för barn och unga i svårt skuldsatta familjer. Det ska också utredas vilka vanliga orsaker som finns till att enskilda hamnar i de här situationerna.
Det här är några av de saker som ska utredas, förutom att det ska presenteras risk- och sårbarhetsanalyser, och varningssignaler ska identifieras.
Det är rimligt att det här står i parallellitet till den andra utredningen.