Fru talman! Den här frågan om näringsidkare är definitivt ingen ny fråga. I praktiken handlar det om en handfull fall. Hade man tagit tag i de här frågorna tidigare hade man inte behövt ha som skäl nu för att utreda frågan att det har gått ett par år sedan man tittade på den senast. Nu är läget som det är, och självfallet ska man utreda detta med näringsidkarna, men man behöver inte göra det under oändligt lång tid. Det är uppenbart vad målet är. Målet är att både privatpersoner och näringsidkare ska kunna börja på ny kula för sin egen skull och för samhällets skull. Man ska kunna fortsätta med företagandet trots att man har varit i skuldfällan.
Vi vill att utredningen ska få drygt ett år på sig. Det är trots allt lång tid med tanke på att de här frågorna har stötts och blötts tidigare och att Jan Ertsborn har kommit med utmärkta förslag som jag anser fortfarande håller. Jag kan inte förstå varför man ska dra ut på processen ännu längre än så, utan jag tycker att det är ett rimligt krav att vi ska kunna få frågan på riksdagens bord om drygt ett år.
Den här frågan handlar faktiskt om liv eller död, även om man kanske inte tänker på det på det sättet. Jag sade tidigare att det är 15 procents dödlighet bland människor som är aktuella för skuldsanering och 0,46 procent bland befolkningen i genomsnitt i samma åldersgrupper. Det är också nio gånger vanligare med stressrelaterade sjukdomar i den här gruppen. Det handlar alltså om hälsa och liv, vilket gör att jag tycker att man bara av den anledningen ska prioritera och snabba upp processen.
Vi har drygt 500 000 överskuldsatta personer i Sverige i dag. Med dagens skuldsaneringsregler är det ungefär 7 000 som får skuldsanering varje år. Med Jan Ertsborns förslag skulle det kunna vara uppemot 20 000. Det är alltså inga gigantiska förändringar, men för varje enskild människa är det otroligt viktigt, så jag vidhåller mitt förslag att snabba upp processen.