Fru talman! Självklart krävs det ett gott förarbete och en förankring. Det var därför jag lyfte fram de fem exemplen som undantag, det vill säga initiativ som regeringen har tagit utöver det fortlöpande, pågående arbetet i internationella organisationer och inte minst inom ramen för FN-arbetet för att verka för nedrustning i världen. Det är där det grundläggande förberedelsearbetet görs.
Jag förstår inte Carina Häggs synpunkt att man inte kan skriva artiklar och ta initiativ på det sättet. Jag tycker tvärtom att det är ett utmärkt sätt att i den internationella debatten ta initiativ och ge förslag på nya frågor som vi behöver möta och ta tag i för att nå målet att avskaffa massförstörelsevapen och kärnvapen.
När det gäller klustervapnen är det ingen hemlighet att det är en fråga som har diskuterats länge. Efter moget övervägande från svensk sida, både under den förra och den nuvarande regeringen, har Sverige nu skrivit under Osloprocessen och arbetar med en skyndsam ratificering.
Jag vill dock understryka att det finns ett parallellt spår när det gäller klustervapen, de så kallade CCW-förhandlingarna. Det är där jag tror att vi måste få framgång, för länderna i den processen innehar upp emot 90 procent av de klustervapen som finns och som tyvärr också används i världen. Då talar vi inte om små länder utan om stora länder som USA, Ryssland och Kina. De står än så länge utanför Osloprocessen. Jag tror att det vore viktigt att vi var aktiva också där, satt tillsammans med Osloprocessen för att komma till rätta med detta.