Fru talman! Vi har hört lite vaga utfästelser och anföranden kring att man också tycker att det är viktigt att Osloprocessen flyttas framåt och att Sverige ansluter sig. Men de facto ser vi så här långt att Sverige inte har ratificerat detta. Vi har inte givit kraft åt den här processen.
Vi har tidigare hört i dag i kammaren att man pekat på andra processer och att Osloprocessen kanske ändå inte kan vara ett alternativ. Det ökar frågetecknen. Vad vill ni i majoriteten egentligen, och på vilket sätt driver Kerstin Lundgren de här frågorna i kammaren? Är det någonting som ska vänta till nästa mandatperiod och som ska komma i något slags uppgörelse?
Vi rödgröna har lämnat besked. Vi är i opposition, och jag tycker ändå inte att vi behöver lämna besked på det sätt man måste göra om man sitter i regeringsställning med ansvaret. Det är glädjande att det finns ett sådant intresse för hur vi vill forma en framtida utrikes- och säkerhetspolitik, och vi lämnar besked. Men det känns väldigt märkligt när en majoritet som sitter i regeringsställning i dag inte har besked i ganska uppenbara frågor som inte är nya för denna kammare och som absolut inte är nya för ledamöter i utrikesutskottet.
Jag känner mig också lite förvånad över att Kerstin Lundgren är helt främmande för den debatt som handlar om att relatera frågan om Natomedlemskap till kärnvapenfrågan. Det är inte det huvudargument som vi har för att vilja stå utanför Nato. Men vi kan inte ställa oss utanför diskussionen och vara främmande för synsättet att Nato också är en kärnvapenunion och att det inte underlättar i nedrustningsprocessen. Det har traditionellt varit ett stort engagemang från fredsrörelsen och inte minst kvinnorörelsen utifrån det synsättet under lång tid. Det borde Kerstin Lundgren vara bekant med, men jag konstaterar att så inte är fallet.