Fru talman! Radiolyssnare och alla ni som sitter
här i kammaren! Folkomröstningen är över. Ja-sidan
vann.
När jag gick ut från nej-sidans valvaka tänkte jag
att nu möter jag nog festande människor och tutande
bilar; det är nog en jublande folkfest. Men så var det
inte. Det var tyst, tomt och öde. Det enda jag såg var
tre överförfriskade unga män i strikta kostymer som
drack champagne. De skrålade något om att det här
bara var början - vad de nu menade med det. De såg
ut som elaka nidteckningar av nyliberaler; ni har
säkert sett sådana bilder. I övrigt var det tyst och tomt;
det var nästan öde i Sveriges huvudstad. Vart tog
glädjen vägen?
En god vän till mig som är EU-motståndare
berättade att han i vallokalen ändå röstade ja. Han
skulle sätta om sina lån och var rädd för hotet om höjd
ränta, något som skulle tvinga honom från hus och
hem. Med kniven på strupen röstade han ja. Hoten var
sofistikerade - inget blod. Det var mycket mer
sofistikerat.
Det blev ingen folkfest. Visserligen blev
aktieägarna 20 miljarder kronor rikare den 14
november, men säg den glädje som varar länge,
särskilt gäller det när vi lever i en panikekonomi där
hotet om marknadens hämnd utgör den moderna och
sofistikerade maktapparaten - nästan krigsapparaten.
I den grundlag som vi skall underställas som EU:s
medlemmar har vi fått ett nytt bud: frihet för kapital.
Det känns litet märkligt att detta nyliberala slagord
plötsligt blivit grundlag. Men tiden kanske är sådan.
Ibland känns det som att man måste påminna om att
samhället är till för människor av kött och blod, inte
för pengar.
Men pengar styr. De styr också folkomröstningar.
Därför kräver Miljöpartiet de gröna att regeringen
tillsätter en kommission för att granska hur mycket
pengar ja-sidan förfogade över och hur mycket - eller
snarare hur litet - nej-sidan förfogade över. Det kan
vara bra att ha som underlag inför nästa
folkomröstning - en sådan behöver vi kanske.
Det mandat som politikerna fick från svenska
folket var att föra landet in i unionen, men inte att
ansluta Sverige till en valutaunion eller ett militärt
försvar; så fördes debatten från ja-sidan. För varje
nytt steg i denna riktning som tas kräver Miljöpartiet
en ny folkomröstning. Därmed är det sagt att EU-
frågan inte alls är överstökad, tvärtom.
Det är nu andra fasen börjar, andra fasen av
kampen. Det är nu vi skall se till att alla de löften som
gavs verkligen hålls. Det är nu vi skall granska om
uppmaningar som "lita på mig" var värda någon
tilltro. Men självklart skall vi också se framåt och ta
ansvar både här Sverige och i EU med vår röst i
parlamentet.
Här hemma kan vi ta ansvar genom att på allvar ta
del i arbetet för att finansiera medlemsavgiften till
EU. Vi har tagit det ansvaret. Och jag är förvånad
över att de borgerliga partierna - som var så
engagerade före folkomröstningen - nu, när det gäller
att betala vad man ställt till, är väldigt tysta. Man
uppträder märkbart likt ganska traditionella
missnöjespartier. Det är inte på det sättet vi kan lösa
vare sig ekonomiska eller ekologiska problem.
Vi i Miljöpartiet tänker ta vårt ansvar för att
minska budgetunderskott och statsskuld. Samarbetet
underlättas om regeringen tar sitt ansvar när det gäller
att komma till rätta med miljöproblemen och de
verkligt stora frågorna.
För Miljöpartiet handlar det alltså nu om att göra
det bästa möjliga av situationen. Vår utgångspunkt är
att vi ställer upp i valet till EU-parlamentet. Vi tänker
naturligtvis, som enda svenska parti, arbeta i den
gröna parlamentarikergruppen. Målet är bl.a. att
demokratisera EU, klart definiera - men även
reducera - de områden där överstatliga beslut kan
accepteras och stoppa alla planer på uppbyggnaden av
en ny stormakt. Vi arbetar alltså enligt det
gemensamma program som de gröna i hela Europa
har antagit.
Här hemma avser vi att se till att offentlighet och
demokrati upprätthålls, att riksdagen inte förvandlas
till en lam anka och att riksdagsledamöterna inte
förvandlas till en lobbygrupp.
Det innebär bl.a.:
- att riksdagen måste besluta om svensk
förhandlingsposition i EU,
- att EU-nämnden skall inhämta yttrande från
respektive fackutskott och
- att alla handlingar som kommer till EU-
nämnden från EU skall jämställas med svenska
handlingar och underställas svensk
offentlighetslagstiftning.
Det är så vi tolkar löften som flera av ja-sidans
företrädare gav före folkomröstningen.
När jag gick hem från valvakan slog mig en tanke
där jag gick förbi de där tre som gapade på gatorna:
Det var den närande delen av landet som röstade nej.
Där vattenkraften, skogen, malmen, turismen och vår
exportindustri ligger röstade man nej, i det som kallas
periferi, dvs. 90 % av vårt land. Det känns bra att ha
stått på den närande delens sida i folkomröstningen.
Men inte bara det: Det känns rätt - ja, jag är
faktiskt stolt över det - att stå på samma sida som
majoriteten av låginkomsttagarna, majoriteten av
kvinnorna och majoriteten av ungdomarna. Jag undrar
om man kan känna samma stolthet över att stå på
andra sidan.
Jag tror att det vi nu har upplevt kan bli början på
framväxten av ett nytt politiskt landskap, och då kan
det alltså komma något gott ur något ont.
Hemlösheten och besvikelsen är stor hos många.
Finns det i besvikelsen också viljan att arbeta för ett
ekologiskt hållbart och socialt ansvarsfullt samhälle -
där människan och demokratin betyder mer än
pengarna och den otyglade marknaden - då är man
välkommen till Miljöpartiet.
Kampen för deltagande, demokrati,
människovärde och miljö har bara börjat.
(Applåder)
I detta anförande instämde Peter Eriksson,
Thomas Julin, Roy Ottosson, Yvonne Ruwaida,
Annika Nordgren, Ragnhild Pohanka, Per Lager, Per
Gahrton, Ronny Korsberg, Marianne Samuelsson,
Gudrun Lindvall, Gunnar Goude, Elisa Abascal
Reyes, Ewa Larsson, Kia Andreasson och Barbro
Johansson (alla mp).