Fru talman! Svenska folket har i folkomröstningen
den 13 november i demokratisk ordning gett ett
tydligt besked. Sverige skall bli medlem i den
europeiska unionen.
Centerns riksdagsgrupp respekterar folkets besked
i folkomröstningen. Det gäller denna folkomröstning,
men också 1980 års omröstning med total uppslutning
kring kärnkraftens avveckling i vårt land.
Efter det kalla krigets slut, Öst- och
Centraleuropas frigörelse från kommunistiska
förtryckare och exploateringsregimer riktade mot
både människor och natur, efter Sovjetunionens
sönderfall, Berlinmurens fall och Tysklands enande,
står vi inför en historisk möjlighet, en vision om ett
enat, fredligt, demokratiskt och mångkulturellt
Europa. Sverige har en självklar roll i det
alleuropeiska samarbetet.
Framtiden är alltid osäker. Men det kan aldrig
rättfärdiga passivitet, att inte ta vara på de historiska
möjligheterna. Om demokratin får fäste med stöd av
en hållbar ekonomisk utveckling kan
demokratiseringen i vår världsdel också bekräfta att
demokratier inte löser konflikter mellan sig genom att
bekriga varandra.
Sveriges stryka i det europeiska samarbetet är
kvalitet mer än kvantitet. För att kunna påverka krävs
en nationell politik i viktiga frågor. Då kan vi också
samarbeta med andra likasinnnade länder.
Därför har vi från Centerns sida manat andra
partier att redovisa sina prioriteringar kring frågor
såsom fortsatt alliansfrihet, valutasamarbetet
framöver, det nordiska samarbetet, offentlighets- och
subsidiaritetsprincipernas tillämpning, etc. Ibland har
övriga partier gett besked, dock långt ifrån alltid eller
entydigt.
Det innebär risker. Andra krafter, utan politiskt
ansvar, kan bli de som tar över politiken. Det var ju
dessa anonyma krafter som skulle förhindras
dominera på det europeiska planet. Det borde krävas
samma vaksamhet här hemma, mot marknaden och
mot kampanjredaktioner i Marieberg eller
annorstädes.
Det finns ingen anledning att kora vare sig vinnare
eller förlorare efter svenska folkets besked. Men det
kan konstateras att minoriteten är mycket stor. Det är
nu en nationell angelägenhet att lyssna på dem som
röstat nej.
Detta är ingen ny position för Centerns del. Vi har
kanske mer än något annat parti betonat vikten av att
genomföra folkomröstningen på ett sådant sätt att dess
resultat inte leder till politisk kris i landet.
När Sverige fullt ut blir en del av EU:s inre
marknad ökar inte bara risken för koncentration. Den
blir ett faktum. Det inser sannolikt de flesta. Denna
marknadseffekt måste enligt Centerns uppfattning
mötas genom att motkrafterna mot koncentration på
hemmaplan stärks. Men i detta läge gör den svenska
regeringen precis tvärtom.
När insatserna för regional utveckling och balans
behöver stärkas signalerar regeringen att
ambitionsnivån skall sänkas. När behovet av
decentralisering är som störst föreslår regeringen
centraliserande flyttlass.
När Sverige förhandlat fram omfattande miljöstöd
till jordbruket vill regeringen avstå från både
förhandlingsresultatet och öppna landskap. Nu väntar
vi bara på att EU skall användas som bromskloss i
miljöpolitiken i stället för som hävstång.
Svenska folket inbjöds att säga ja eller nej till det
framförhandlade avtalet. Det gäller vad vi är
förpliktigade till gentemot EU. Men väljarna i Sverige
är uppenbarligen mindre viktiga än EU. Därför ändras
avtalets av fyrklöverregeringen framförhandlade
materiella innehåll först efter folkomröstningen.
Invånarna i de regioner som haft en stark nej-
övervikt i folkomröstningen får veta att Sveriges
möjligheter vid medlemskap inte skall utnyttjas. Helst
skall de flytta. Avgifterna på arbetskraft höjs så att
fler arbetsplatser hotas. Det är verkligen ett
övertydligt sätt att låta grupper och landsdelar med
nej-övervikt i folkomröstningen betala den största
delen av avgiften. Den som till äventyrs trodde att den
den svenska politiken här hemma och i den
europeiska unionen skulle bli en strävan till samarbete
och nationell samling får tydligen tänka om.
EU ger enligt Centerns uppfattning stora
möjligheter. Centern vill fullt ut utnyttja de
möjligheterna. Då kan medlemskapet i den europeiska
unionen komma att upplevas som positivt av allt fler.
Problemet är alltså inte EU-samarbetet, utan det är
oförmågan till samarbete i Sverige.
(Applåder)