Fru talman! När Sverige nu helt och fullt tar steget
in i det europeiska samarbetet, innebär det att ett av
de allra viktigaste mål som vi moderater har arbetat
för sedan decennier tillbaka äntligen uppfylls.
Genom årtionden är det vi som har varit
Europapartiet - kanske framför andra - i svensk
politik. Sedan slutet av 1980-talet har det varit
uppenbart för alla och envar att det varit de vägar
som, om än inte omedelbart och inte alltid utan
kontrovers, så småningom också har blivit Sveriges.
När vi tillsammans med övriga icke-socialistiska
borgerliga partierna i oktober 1991 bildade regering,
var Europafrågan den första av de viktiga uppgifter vi
hade att lösa. Vår uppgift var då att få till stånd de
förhandlingar med den europeiska unionens 12
medlemsstater som kunde ge oss ett bra avtal, som
kunde göra oss till fullvärdiga medlemmar i det
europeiska samarbetet fr.o.m. januari 1995.
Det var ett mycket ambitiöst mål. Längs vägen
kom våra möjligheter att uppnå målet ofta att
ifrågasättas. Men i mars detta år slutfördes
förhandlingarna. På midsommarafton undertecknades
avtalet på Korfu, i Grekland. I augusti lade regeringen
fram för riksdagen propositionen om Sveriges
medlemskap i den europeiska unionen. Det är det
viktigaste enskilda förslag som lagts på riksdagens
bord sedan en generation tillbaka.
När riksdagen nu inleder arbetet med att fatta de
formella beslut som man i folkomröstningen sagt ja
till, innebär detta att Sverige och vi svenskar får
rösträtt i Europa och får vara med i diskussionen om
den gemensamma framtiden i Europa. Då är det
viktigt att vi för vidare och fördjupar den diskussion
om inriktningen av vår samarbetspolitik som redan
inletts. Folkomröstningen får inte innebära slutet på
diskussionen. Den måste innebära att nu börjar den
stora Europadiskussionen på allvar.
Det är nationellt viktigt att detta sker. Förmår vi
inte att få kraft i och samling kring en nationell linje i
viktiga frågor, riskerar Sverige att stå svagt i den
europeiska dialogen och debatten.
Det europeiska arbetet kommer att fortsätta.
Statsministern nämnde förberedelserna för
regeringskonferensen 1996. Låt mig nämna tre för oss
viktiga Europaprojekt under de år som kommer att
föra oss fram och in i 2000-talet.
För det första är det fredsprojektet. Det handlar
om att bygga ut och förstärka arbetet för en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. För oss är det
viktigt att medverka till att ge den en tydlig
nordeuropeisk dimension. Även om vi kan bibehålla
vår militära alliansfrihet så länge vi upprätthåller ett
starkt försvar, har vi ett starkt intresse av att aktivt
medverka i arbetet i den västeuropeiska unionen inte
minst när det gäller dess kontakter med de
centraleuropeiska och baltiska länderna. Men
fredsprojektet handlar dessutom om att nu börja
bygga det samarbete som successivt måste vidgas för
att inom ett decennium kunna omfatta praktiskt taget
samtliga europeiska demokratier. Det gäller självklart
de centraleuropeiska länderna. Men det gäller för
Sverige och Norden med speciell styrka och också de
baltiska staterna.
För det andra handlar det om tillväxtprojekt.
Europa utmanas när det gäller tillväxt, välfärd och
jobb dels av sin egen oförmåga under gångna
decennier, men dels allt kraftigare av den nya
dynamik som ligger i det globala och liberala
systemskiftet och inte minst den revolutionerande
betydelsen av de nya informationsteknologierna. De
utmaningarna kan bara mötas genom dels en bestämd
inriktning på att föra arbetet med fullbordan av den
inre marknaden vidare till en ekonomisk och monetär
union, dels en politik som i de olika länderna
avreglerar och förbättrar företagsamhetens
förutsättningar. En bestämd inriktning på att vidga
den fria handelns förutsättningar och möjligheter är
också en avgörande del av det europeiska
tillväxtprojektet.
För det tredje handlar det om rättsprojekt, dvs. att
steg för steg bygga en rättsordning på områden där det
är uppenbart att nationalstaten är för liten. Det är
fråga om miljöpolitiken med klara och fasta
rättsregler över nationsgränserna. Vidare är det
knarkbekämpningen, där samarbetet ger oss
möjligheter som vi tidigare saknat. Flyktingpolitiken,
där det är uppenbart att mer måste göras tillsammans.
Det är viktigt att vi på dessa och andra områden
prövar möjligheten att forma en nationell linje. Det är
min mycket tydliga erfarenhet under de förhandlingar
som har lett oss fram till avtalet att en stark nationell
linje ger större inflytande och bättre möjligheter till
framgång. Det är mot denna bakgrund som vi
moderater i riksdagen har lagt fram två viktiga
förslag. Dels att regeringen omedelbart tar initiativ till
en parlamentariskt sammansatt grupp med sikte på att
utforma en nationell linje inför de ställningstaganden
som regerings- och översynskonferensen 1996
kommer att göra. Dels att fatta beslut om direktval av
Sveriges representanter i Europaparlamentet, t.ex.
tredje söndagen i september nästa år. Vi har alla sagt
hur betydelsefulla demokrati- och insynsfrågorna är
för oss svenskar. Då vore det konstigt om vi inte
ganska snart kunde ta ställning till att snabbt ge den
demokratiska styrka som ligger i det direkta valet åt
våra 22 representanter i Europaparlamentet.