Fru talman! Till detta betänkande har Miljöpartiet tre reservationer som vi naturligtvis står bakom, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 1, som handlar om ökad tillgänglighet för funktionshindrade.
I det här betänkandet behandlas många motioner som tar upp viktiga och angelägna förslag till åtgärder inom handikappområdet.
Ungefär var tionde medborgare i landet har någon form av funktionshinder. Då vårt samhälle på många sätt är organiserat för människor utan funktionshinder innebär det att ett stort antal människor dagligen möter hinder när de vill leva ett oberoende och jämlikt liv i gemenskap med andra. Det behövs ett medvetet och långsiktigt arbete för att undanröja dessa hinder.
Vinsterna med att anpassa samhället så att personer med funktionshinder får ökade möjligheter att delta är många. Ett samhälle som visar att det har plats för alla människor blir ett samhälle där det är lätt att bry sig om varandra.
Miljöpartiet vill bygga vidare på vägen till jämlikhet och egenmakt för alla funktionshindrade.
Att arbetet med ökad tillgänglighet måste skyndas på är alla eniga om, men vi tycker att det går för långsamt. Vi menar att det är dags att skynda på detta genom att låta bristande tillgänglighet enligt lagen utgöra diskriminering. Det är en stor brist att man i den nya diskrimineringslagen valde att inte ta upp detta.
Att samhället är tillgängligt är en av de allra mest centrala frågorna för människor med funktionsnedsättning. Det blir extra tydligt med den terminologi man använder sig av i FN-konventionen om mänskliga rättigheter, som Sverige nu har ratificerat. Där beskrivs funktionsnedsättning som nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga, medan funktionshinder beskriver den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Man kan uttrycka det som att man blir funktionshindrad när tillgängligheten brister.
Miljöpartiet anser därför att en av de i särklass viktigaste åtgärder som regeringen snarast bör vidta på detta område är att återkomma till riksdagen med ett lagförslag som klargör att bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering. Detta skulle utan tvekan skynda på utvecklingen.
Diskrimineringskommittén lade fram ett sådant förslag. Vi delar deras bedömning att arbetsgivare och andra som omfattas av lagens förbud mot diskriminering inte ska få missgynna en person med funktionsnedsättning genom att underlåta att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Att göra detta ska klassas som diskriminering.
Regeringen anser att frågan om tillgänglighet bör utredas ytterligare. Vi menar att Diskrimineringskommitténs betänkande får anses innebära att frågan är tillräckligt utredd och att det var högst olyckligt att frågan inte togs in i den nya diskrimineringslagen. Vi anser inte att frågan behöver utredas ytterligare utan att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring av diskrimineringslagen.
Handikappombudsmannen har konstaterat att bristande tillgänglighet är en av de största orsakerna till att funktionshindrade diskrimineras. Sveriges samlade handikapprörelse har i åratal påtalat behovet av en diskrimineringslag som inkluderar bristande tillgänglighet.
Miljöpartiet vill vara en stark kraft i samhället som bejakar mångfald, humanitet och solidaritet. Det handlar i grunden inte om vilka insatser människor med funktionshinder ska ha rätt till eller om vilken service staten ska ha råd att ge dem. Det handlar om hur relationen mellan staten och medborgarna ska förändras för att vi ska uppnå social rättvisa för alla.
I medborgarskapet ingår den självklara rätten att leva och delta på samma villkor som alla andra. Personer med funktionshinder är medborgare med rättigheter och skyldigheter som alla andra i samhället.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om personliga ombud, som vi anser är en mycket välriktad och viktig reform som vi både vill stärka, men också se en delvis förändrad konstruktion av.
Reformen som har sitt ursprung i psykiatrireformen är välriktad genom att den kommer människor med psykisk funktionsnedsättning direkt till del. Ombuden hjälper människor att få tillgång till den hjälp de har rätt att få, från kommunen, landstinget och olika stödenheter. Ombuden arbetar nära den som de är ombud för och helt på dennes villkor.
Reformen har byggts ut successivt till allt fler kommuner under de senaste åren. Det finns dock kommuner som valt att dra ned på verksamheten, och det finns också kommuner som inte har några ombud alls.
Vi anser att det behöver utgå full statlig finansiering för de personliga ombuden. Att ombud inrättas över hela landet så att de som behöver får tillgång till dem bör ses som en statlig angelägenhet. Man kan se de personliga ombuden som en anpassad konstruktion av den samhälleliga ombudsmannafunktionen, som ju i alla andra sammanhang finansieras med statliga medel. Det kan ses som en rättssäkerhetsfråga för en grupp människor som annars har påtagligt svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.
I dagsläget utgår visserligen statsbidrag per heltidsanställt ombud som kommunerna ansöker om hos länsstyrelsen. Men bidraget täcker ungefärligt endast tre fjärdedelar av den faktiska kostnaden. I en del kommuner har man lagt ut verksamheten på brukarorganisationer, vilket vi tycker har stora fördelar.
Vi föreslår att man förändrar konstruktionen så att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna i stället för till kommunerna. Fördelar med förändrat huvudmannaskap är att man bygger bort det indirekta beroendeförhållande som i dag är inbyggt i konstruktionen. Det är svårt att stå fri i sin kritik gentemot sin egen arbetsgivare. Att stå oberoende som personligt ombud ser vi som en viktig förutsättning för att ha ett verkligt brukarperspektiv och kunna agera utifrån det. Genom att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna säkrar vi en sådan utveckling.
I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt och Lars U Granberg (alla s) samt Elina Linna (v).