Herr talman! Ett av de tre betänkanden som vi nu debatterar här i kammaren har fokus på alkoholfrågor.
När jag förberedde mig inför den här debatten i går kväll och satt på tjänsterummet och funderade gick mina tankar till hur ofta vi förknippar alkohol med glädje, fest och gott humör. Så är det ju relativt ofta. Men - det finns ett stort men - ibland är det enbart våld, olyckor, skador och katastrofer som är resultatet av alkoholkonsumtionen.
I helgen fick vi som nation, framför allt som fotbollsnation, uppleva något av det värsta som man kan tänka sig. Det slutade dessutom med att våldet tog en oskyldig människas liv. Händelserna i Helsingborg har berört oss alla. Med allmänt bondförnuft vet vi - och dessutom från en mycket djupgående forskning - att det finns ett tydligt samband mellan å ena sidan alkoholkonsumtion och å andra sidan våld och våldshandlingar. Hög konsumtion av alkohol skapar risker och utlöser ofta våld som drabbar oskyldiga människor på allmänna platser, men också människor i intima miljöer och till och med i familjen.
Herr talman! Det är utifrån denna erfarenhet av alkoholens härjningar som vi ofta uttrycker att alkohol inte är vilken vara som helst. Det är just utifrån erfarenheten i samhället som vi säger att det är angeläget att ha ett försäljningsmonopol i form av Systembolaget. Det är också utifrån samma erfarenhet som vi talar om åldersgränser för inköp av alkohol. Sedan har vi också erfarenhet av att det behövs en beskattning som en del i arbetet för att kunna förebygga och begränsa konsumtionen.
Jag vill inledningsvis markera att som företrädare för Kristdemokraterna slår jag vakt om den nuvarande solidariska och restriktiva alkoholpolitiken, eftersom den bygger på solidaritet och tydliga restriktioner. Det är det enda sättet att skapa frihet för alla människor.
Som ung tonårsgrabb engagerade jag mig i samhällsfrågor på grund av en statlig utredning, APU, Alkoholpolitiska utredningen, som skrevs på 70-talet av Olof Burman, för den som kan alkoholpolitiken sedan årtionden tillbaka. Det var kanske inte det häftigaste att engagera sig politiskt utifrån en statlig utredning om alkoholpolitiken, men det var en del av den tändande gnistan för mitt samhällsengagemang.
Sedan dess har jag varit med och kämpat i det som jag kallar för en frihetskamp, en frihet från det slaveri och den förnedring som hög alkoholkonsumtion ofta för med sig och som jag har mött under åren både på nära håll i mina offentliga uppdrag och i det allmänna samhällsengagemanget. Och jag tänker fortsätta att arbeta i den frihetskampen för att stödja och hjälpa människor till ett liv där man minskar riskerna för de medicinska och sociala skador som alkoholen medför.
Herr talman! Vi debatterar nu här i kammaren ett politiskt ämnesområde som socialt och medicinskt klassificeras som ett av de största problemen i samhället. Det är alkoholfrågan och alkoholproblematiken. Jag vill sätta fokus på en spännande trend. Mitt bland dystra rapporter visar den ändå på ett ljus som vi har anledning att uppmärksamma. Det är de många, numera mycket många, och kloka ungdomar som på ett helt annat sätt markerar sin hållning till alkoholen och som säkert har en hel del att lära oss i den generation som är före denna tonårsgrupp.
Bland mina uppdrag har jag också förmånen att vara ordförande i styrelsen för CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. CAN har alltsedan 1971 gjort undersökningar av skolelevers alkoholvanor. Genom CAN:s arbete finns alltså den längsta pågående undersökningsserien i världen där man kartlägger ungdomars alkoholvanor. Det är just för att den sträcker sig så långt tillbaka, från 1971 till nu, som den har stor respekt bland allmänheten och också bland samhällsdebattörer och forskare.
Jag vill lyfta fram den rapport som kom i november 2013 och som för mig personligen, för mig som företrädare för Kristdemokraterna, för många i denna kammare och inte minst för de många personer som är ideellt engagerade i det vanliga föreningslivet var en extra glädjande rapport där drogvaneundersökningen visade att färre skolelever dricker alkohol och att man också väntar med alkoholdebuten.
Alkoholkonsumtionen nu, 2013-2014, är den lägsta sedan 1970-talet. När man går in och tittar i detaljerna ser man att för pojkar i årskurs 9 noteras 2013 den lägsta siffran över den totala alkoholkonsumtionen sedan 1977. Det är alltså den lägsta och den bästa siffran på 36 år. Det är sällan man kan uppvisa ett sådant resultat. För flickor är noteringen den lägsta siffran sedan 1986. Det är det bästa resultatet på 27 år när det gäller unga flickors alkoholkonsumtion. Det är inte heller att förakta. Även bland gymnasieeleverna har totalkonsumtionen minskat, och 2013 noterade vi den lägsta uppmätta siffran för gymnasieungdomar sedan 2004.
Det är en ny trend. Den senaste tioårsperioden har ungdomar insett vad livskvalitetsvärden är. Man har också varit beredd att lyssna på och ta till sig information. Vi har nya trender i ungdomsgenerationen som vi ska vara glada över.
Jag vill påstå att det vi nu kan se i CAN:s rapport och andra studier är ett kvitto på de glädjande signalerna att tusentals ungdomar faktiskt väljer en alkoholfri, nykter livsstil och därigenom slipper mycket av olyckor, oskyddat och oönskat sex, bråk och stök. Vi kan också se att just de alkoholrelaterade skadorna, vilka annars kan mätas i polisens, socialens och sjukvårdens insatser, har sjunkit kraftigt bland ungdomar tack vare denna utveckling.
Som jag sade har CAN genomfört denna undersökning bland skolelever sedan 1971. Det är elever i årskurs 9 och gymnasiets årskurs 2 som tillfrågas. Förutom frågor om alkohol får eleverna svara på frågor om användande av narkotika och tobak. Här är förändringarna ibland ganska små, men vi kan ändå se en tydlig tendens när det gäller andelen rökare. Det har skett en avsevärd minskning under hela 2000-talet, vilket är en glädjande notering.
Hälsotrenderna i dagens samhälle bidrar säkert till detta. Men jag vill också säga att det breda ideella folkrörelsearbetet, med aktiva föräldrar, är en del av det som ger en god miljö och en god uppväxt för dagens ungdomar. Men kampen mot alkohol och andra droger är något som, trots positiva siffror, ständigt måste pågå. Vi kan aldrig slå oss till ro.
Därför är jag glad att konstatera att det förebyggande arbetet i fråga om ANDT - alkohol, narkotika, dopning och tobak - som alliansregeringen och vår barnminister Maria Larsson har initierat har gett resultat. Den antagna ANDT-strategin, som nu sträcker sig fram till 2015, har haft ett tydligt fokus på ett antal områden, som vi redovisar i utskottsbetänkandet. Det belyser också ett arbete som handlar om nära samarbete mellan kommuner och landsting, framför allt mellan socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården, och dessutom ett starkt engagemang från de idéburna organisationerna. Alla är viktiga, och alla kan bidra för att ge såväl unga som äldre en bättre hälsa.
Herr talman! Jag vill slutligen kort uppmärksamma och lyfta fram det arbete som pågår i Nordiska rådet, där jag har förmånen att vara ledamot och även ordförande i välfärdsutskottet. För ett drygt år sedan lyftes på sessionen i Helsingfors ett utskottsförslag om nordisk alkohol- och tobakspolitik i ett folkhälsoperspektiv.
Utgångspunkten i förslaget var att få en ny strategi för alkohol- och tobakspolitiken i Norden, och de åtgärder som vi i bred enighet samlades omkring var åtgärder som rekommenderades av forskare och forskarnas bedömning av vad som var de mest effektiva åtgärderna för att minska alkoholrelaterade problem i Norden.
Vad pekade då denna forskargrupp på? Jo, man pekade på vikten av att använda alkoholskatter, det statliga detaljhandelsmonopolet, åldersgränser, förbud mot direkt och indirekt marknadsföring, promillegränser när det gäller motorfordon på väg och till sjöss och en aktiv rådgivning inom primärvården.
Vi noterar att det egentligen inte är särskilt mycket nytt. Men det intressanta är att när forskningen samlas i Sverige och i övriga Norden, när vi tar in forskare från Bryssel och EU eller från WHO i Genève, som är underlaget för Nordiska rådets arbete, kommer man fram till just dessa slutsatser. Och det är därför som det är viktigt att markera att de får vara grunden för den fortsatta solidariska, restriktiva alkoholpolitiken i Sverige och övriga Norden.
Min förhoppning är att initiativen i Nordiska rådet ska bidra till just en fortsatt solidariskt formad alkoholpolitik i våra nordiska länder, och som bonus på detta kommer vi att få en förbättrad folkhälsa i Sverige och övriga Norden.
(Applåder)