Herr talman! Det vi debatterar nu är en del av våra elva gemensamma folkhälsomål. Det är jätteviktigt att vi alltid arbetar för att ta vårt gemensamma ansvar som folkvalda politiker för att få till stånd minskade risker för hälsan hos befolkningen. Jag ska själv hålla mig till frågan om dopning i mitt anförande.
Vid stora internationella tävlingar dyker alltid frågor om dopning upp. Så var det också i samband med vinter-OS i Sotji. I en nyutkommen bok anklagade Norges tidigare antidopningschef norska skidåkare för att ha för höga blodvärden, vilket pekar på bloddopning. Samma uppgifter förekom i tv-programmet
Uppdrag granskning
redan för ett år sedan och var riktade mot svenska och norska skidåkare - dock utan att några bevis framlades, vill jag säga som gammal skidåkare.
Nu förekommer inte dopning bara i tävlingssammanhang. Det är mycket vanligt också bland besökare på vanliga gym. Många vill bygga upp sin kropp, inte bara genom träning utan också genom otillåtna substanser.
Socialdemokraterna vill ha ett samhälle fritt från dopning. Förutom förebyggande insatser behövs också bättre vård av missbrukare. Det innebär inte minst en bättre vårdkedja som garanterar en god eftervård för den som blivit fri från missbruk. Den tidigare socialdemokratiska regeringen startade 2005 ett sådant projekt, men regeringen har inte anslagit medel till detta efter år 2010.
Herr talman! Sverige har länge i ett internationellt perspektiv ansetts vara ett av världens föregångsländer när det gäller arbetet mot dopning inom idrotten. Tyvärr håller vi nu på att förlora den positionen.
Detta beror på att anslagen till antidopningsarbetet inte har skrivits upp i takt med ökade krav på de nationella antidopningsorganisationerna.
Sverige har förbundit sig att följa dessa krav eftersom vi undertecknat Världsantidopningskoden och andra internationella överenskommelser inom bland annat Unesco och EU.
Anslaget till antidopningsarbetet uppgår i dag till 26 miljoner kronor, varav 1,5 miljoner är stöd till dopningslaboratoriet i Huddinge. 1,5 miljoner går till Dopingjouren. Det återstår 23 miljoner till antidopningsarbetet, vilket motsvarar en dryg promille av idrottsanslaget på 1,7 miljarder.
Herr talman! I ett nordiskt perspektiv satsar Sverige allra minst per invånare på att motverka dopning inom idrotten. Danmark, som satsar näst minst, satsar ändå 35 procent mer än Sverige. Norge satsar mest och lägger nästan tre gånger mer per invånare på antidopningsarbetet än vad vi gör. De snåla anslagen innebär att Sverige inte klarar av en del av de krav som finns i Världsantidopningskoden på ett tillfredsställande sätt. Dessutom har testverksamheten fått stryka på foten rejält.
I en handlingsplan mot dopning inom idrotten föreslog den tidigare socialdemokratiska regeringen en ökning av antalet dopningsprov till 4 500 årligen. Flest dopningsprov togs 2004 - det var drygt 4 000 prov. Sedan dess har antalet minskat, och det är nu drygt 3 000. Det är en kraftig minskning och långt ifrån målet på 4 500.
Av Världsantidopningsorganisationens ackrediterade laboratorier krävs att de genomför minst 3 000 analyser per år. Den gränsen kryper nu allt närmare för dopningslaboratoriet i Huddinge. Att inte ha ett eget laboratorium i Sverige skulle få mycket allvarliga konsekvenser.
Herr talman! Det skulle vara ett rejält tapp i kunskap samtidigt som möjligheten till forskning och metodutveckling inom antidopningsområdet mer eller mindre skulle försvinna. Dessutom skulle möjligheten för Sverige att arrangera internationella idrottsevenemang minska drastiskt.
Nästa år beslutar Världsantidopningsorganisationen om den nya Världsantidopningskoden. Det är regelverket för antidopningsarbetet, som länderna har att följa. Det nya regelverket kommer att ställa ytterligare krav på de nationella antidopningsorganisationerna. Självklart måste Sverige leva upp till dessa krav, men med dagens resursfördelning lär det inte vara möjligt.
Avslutningsvis instämmer jag i Christer Engelhardts yrkanden.