Fru talman! Lagutskottets betänkande 9 om förmynderskap och föräldraskap är ett angeläget betänkande. Riksdagen ska fatta beslut i frågor som rör många människors allra innersta önskningar och känslor. Det handlar om barns rättigheter, om barns tillblivelse, om vuxnas förmodade rätt till barn. Det handlar om de barn som ofrivilligt kommer till vårt land, som har tvingats fly från sina hemländer och som ofrivilligt är skilda från sina föräldrar.
Kristdemokraterna ställer sig bakom samtliga sina reservationer, som handlar om god man för ensamkommande barn, talerätt vid faderskap, partnerskap och adoption respektive assisterad befruktning för registrerade partner och homosexuella sambor. För tids vinning yrkar jag bifall enbart till reservation 12 under punkt 10.
Fru talman! De former för familjebildningar som finns i dag för med sig en rad juridiskt komplicerade överväganden. Verkligheten har förändrats sedan föräldrabalken tillkom, och lagstiftningen behöver ändras för att bättre passa dagens behov. Precis som med lagstiftningen inom andra områden måste olika intressen vägas mot varandra. I varje fråga som rör barn måste utgångspunkten dock vara barnets bästa. Detta är i sig inte en kristdemokratisk synpunkt, det är en universellt accepterad uppfattning. Den finns nedtecknad i barnkonventionen.
För drygt 15 år sedan trädde barnkonventionen i kraft i Sverige. Konventionen syftar till att ge en universell definition av vad som borde gälla för alla barn i världen. Portalparagrafen går ut på att barnets bästa alltid ska komma i första och främsta rummet. Sverige var bland de första länderna att ratificera konventionen. Är det kanske för att det var så länge sedan som vi ibland tycks glömma bort den?
Fru talman! När riksdagen våren 2002 tog ställning för att registrerade partner skulle ges möjlighet att prövas som adoptivföräldrar var det inte med utgångspunkt i barnets bästa. Det var tvärtemot de barnrättsliga experter som hördes i frågan: Rädda Barnen, Bris, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, och så vidare. Till och med Lagrådet var kritiskt. I stället tillskriver man vuxna människor en rättighet som inte står i proportion till barns behov av närhet, trygghet och omvårdnad av sina biologiska föräldrar och en uppväxt med en mamma och en pappa som vuxna förebilder. Den vuxna människans förmodade rättighet bör i rimlighetens namn inte gå före barnets. Det är just därför vi har en barnkonvention; för att säkra att barnets intressen tas till vara i alla situationer. Konventioner låter tjusigt, men tyvärr är problemet att det sällan blir några sanktioner om de inte efterlevs.
Barnets bästa har dock slagit igenom som vägledande princip i nästan alla sammanhang. Det är jättebra. Det innebär att myndigheterna ska skapa förutsättningar för barn att i möjligaste mån få växa upp med sina biologiska föräldrar. På alla andra områden som rör barn och familj betonas ju vikten av att barnet ska få träffa både sin mamma och sin pappa även om föräldrarna går skilda vägar, att kontakten ska upprätthållas. Precis som det i Sverige finns ett motstånd mot att lagstifta i frågan om aktiv dödshjälp, till exempel med anledning av att sjukvården påtvingas dubbla roller om den ska både aktivt rädda och aktivt avsluta liv, kan vi inte ha myndigheter som talar med kluven tunga då det gäller barnets intressen.
Staten har det yttersta ansvaret för att Sverige lever upp till barnkonventionens krav om barnets bästa. Det innebär att barnperspektivet måste finnas i alla verksamheter. Därför bör inte staten medverka till att barn från början berövas rätten till en av sina föräldrar, som är fallet då man tillåter partner att adoptera och lesbiska att inseminera. Det kan aldrig ligga i ett barns intresse. Att det de facto finns många barn som växer upp tillsammans med en förälder är inget argument för att redan i konceptionsögonblicket - som fallet är vid assisterad befruktning - beröva barn rätten till en biologisk pappa.
Fru talman! Om vi accepterar att det vid varje beslut måste finnas med en konsekvensbeskrivning av hur ett beslut kan tänkas drabba barnen kan inte denna förpliktelse gälla mindre i frågor som direkt handlar om barns tillblivelse.
Fru talman! Lika lite som ett barn får berövas rätten till sin förälder får en förälder felaktigt förklaras vara far till ett barn. Att felaktigt bli utpekad som far till ett barn eller att som barn leva i ovisshet om vem som är ens egentliga far är lika illa. Det ligger i alla parters intresse att se till att faderskap blir riktigt fastställt. Lagstiftningen måste därför vara konsekvent på området.
I dagsläget kan arvingar eller avliden mans maka väcka resningstalan i faderskapsmål. Har faderskapet fastställts i domstol, saknar dock modern till barnet eller mannens arvingar talerätt. Det förefaller ytterst märkligt att efterlevande har vissa möjligheter att ifrågasätta ett faderskap som bekräftats av mannen men inte ska kunna ifrågasätta ett faderskap som fastställts genom dom. Det är lika angeläget att få saken utredd för båda. Den nuvarande inskränkningen i talerätten innebär en rättsosäkerhet för såväl barnet som kvinnan.
Medan förutsättningarna för att genom modern DNA-analys säkert fastställa faderskap är bättre i dag är någonsin, släpar alltså lagstiftningen efter. I ljuset av de nya familjebildningar som debatteras här i dag behöver vi få en ordentlig översyn av reglerna gällande faderskapspresumtionen.
Jag har ytterligare en sak som jag vill ta upp i dag, och det rör barn i särskilt utsatt position. Det handlar om de ensamkommande flyktingbarnen. Kristdemokraterna har länge fört fram kravet på att de ensamkommande flyktingbarnen ska få en särskild företrädare utsedd inom 24 timmar efter ankomst. Kravet fördes fram inför den nya lagen om god man för ensamkommande flyktingbarn som trädde i kraft den 1 juli 2005. Utskottet avvisade då yrkandena, eftersom man menade att en uttrycklig tidsfrist var "en mindre lämplig ordning". Detta är märkligt eftersom flera remissinstanser har påtalat vikten av en bortre tidsgräns för när en god man ska ha förordnats. 24 timmar är inte någon orimlig tid. Men i dag tar det långt över 24 timmar och det är en orimligt lång tid - särskilt sett i ett barns perspektiv.