Fru talman! Tack för svaret på mina frågor, stats-
rådet Messing. Men jag är naturligtvis inte särskilt
nöjd.
Med kännedom om hur viktigt det är för gruvnä-
ringen och dess framtid som näring, inte minst som
exportnäring, att vi har en hög nivå på antalet pro-
spekteringar börjar jag bli orolig. Som statsrådet
säger i svaret, och som jag också konstaterat i inter-
pellationen, är vi nu nere på ungefär samma nivå som
vi hade för ett tiotal år sedan.
Vi vet också att flera andra näringar som förser
gruvor världen över med utrustning av olika slag
måste ha en rejäl gruvdrift hemma för att kunna lyck-
as ute i världen. Inte minst för nyutvecklingen av nya
IT-styrda maskiner är hemmamarknaden oerhört
viktig.
Jag har försökt tänka mig in i varför letandet
minskat så kraftigt. Jag kan då inte släppa tanken på
den oro som ett prospekteringsföretag känner när nära
nog alla tillstånd i Syd- och Mellansverige väcker
rabalder bland markägarna. Eftersom mineralletande
är en högrisknäring är det helt naturligt att man då
som företag drar öronen åt sig. Den öppenhet och
frihet som den tioåriga minerallagen i förstone tyck-
tes ge sken av var inte så stor. Jag tror att man har
insett att vår lagstiftning är behäftad med något fun-
damentalt fel. Detta är enligt min mening att mark-
ägarnas ställning är alldeles för svag när prospekte-
ringstillstånd meddelas första gången. Man är som
markägare då över huvud taget inte "med på vagnen".
Av statsrådet Messings svar framgår att regering-
en kommit till ungefär samma ståndpunkt.
Men nu hastar det. För att undvika bekymmer för
gruvnäringen om fem-tio år måste vi snabbt få en
lagändring som rättar till systemfelen så att mark-
ägarna kommer till och blir en förhandlingspart redan
från början och känner sig delaktiga i mineralpro-
spekteringen.
Vi var ju faktiskt utlovade ett lagförslag under hösten
2001. Och nu dröjer det. Jag skulle vilja ha lite fler
argument för varför det ska dröja, statsrådet Messing.