Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 un-
der mom. 11.
År 1951 vägde Fröken Sverige 68 kg och var 171
cm lång. 30 år senare, 1981, vägde hon 49 kg och var
175 cm lång.
Idealbilden har förändrats och pressen på unga att
följa de nya idealen har aldrig varit större. Trådsmala
modeller, håglösa blickar - bilden sätts av vad som är
inne, vad som är rätt. Många unga flickor ser de stora
klädföretagens annonser och påverkas. Några kilo
smalare blir 10-15 kg magrare. Förlorad kontroll,
anorexi, bulimi är en del av vår vardag. Vi lever i en
kroppsfixerad kultur, där ditt yttre jag är oerhört vik-
tigt, särskilt som ung människa.
Annonserna med de smala modellerna följs upp
med artiklar i veckotidningar, med bantningstips och
reportage om plastikoperationer. Inget säljer så bra
som just detta. Budskapet är klart: Ingen duger som
den är. Konsekvenserna: Ett folkhälsoproblem.
Det här är bakgrunden, fru talman, till att vi har
yrkat en ändring i marknadsföringslagen av innehåll
att det skall anses vara otillbörlig marknadsföring att
marknadsföra produkter på ett sätt som påverkar
folkhälsan negativt. Jag tycker att det inte räcker med
den frivilliga sanering som man talar om från tid till
annan när det gäller dålig marknadsföring. Det här är
ett ämne som är uppe varje år, oftast är det mer foku-
serat på den direkta könsdiskriminerande reklamen.
Men de här tingen är uppe från tid till annan, och jag
tycker inte att man ute kan se någon särskilt positiv
tendens, snarare tvärtom.
Utskottet avvisar motionen med åberopande av att
man bör avvakta vilka effekter som kan uppnås ge-
nom förstärkning av egenåtgärdssystemen. Man
måste vara väldigt naiv om man tror att man på något
avgörande sätt påverkar de kommersiella krafterna
genom självsanering när man inte har några som helst
sanktioner.
Nog har vi väl alla reagerat på det sätt på vilket
reklamen utformas. Det är inte bara de anorektiska
modellerna, som ser ut som om de inte har ätit på
flera år, som är beklämmande. Det är alla möjliga
andra former av reklam som är stötande.
I dagarna får vi nu uppleva TCO:s reklamkam-
panj. Den är på sitt sätt ett ganska bra exempel på att
det egentligen inte finns några spärrar. Det finns inga
regler. Ändamålet helgar medlen. Man värjer sig
genom att motivera sin kampanj med att man väcker
uppseende, och sedan skall man diskutera bakomlig-
gande problem som har någonting med kvinnorna att
göra, jag vet inte riktigt vad. Jag undrar hur många
som egentligen bryr sig om det. I stället kränker man
andra värden som vi håller högt i en civiliserad och
väl utvecklad kultur.
Jag tror att det är dags för oss som lagstiftare att
våga sätta ned foten. När vi har sådana konkreta tyd-
liga ting som vi inte tycker om skall vi helt enkelt
lagstifta. Det finns en tendens i Sverige att vi lagstif-
tar så generellt att det inte träffar de enskilda fallen.
Det blir liksom ingen konkret lagtillämpning. Det här
folkhälsoproblemet tycker jag är ett exempel. Det är
någonting som Vänsterpartiet också har uppmärk-
sammat, så särskilt originellt är det inte.
Man kunde alltså få en ganska enkel skrivning i
lagen efter de linjer som vi har föreslagit i stället för
att avvisa och hänvisa till allmänna utredningar, fri-
villiga åtgärder eller vad det kan vara som möjligen
kommer att medföra någonting om många år. Det är
inte så svårt att ta det steg för steg och därigenom
uppnå en högre kvalitet i framför allt vårt offentliga
rum, ett rum där vi alla måste vistas och där vi inte
kan värja oss för olika yttringar som vi i och för sig
inte vill ta del av.
Med detta är jag klar på denna punkt, fru talman.