Fru talman! Det förhållandet att jag delar för-
svarsministerns redogörelse gör att jag omöjligt kan
replikera. Jag kan heller inte tillföra någonting. För
den skull ber jag om överseende för att jag vänder
mig till Annika Nordgren.
Vi misstänkliggör inte, och vi misstror inte. Men
man tycker alltid att Försvarsmakten är för stor, att
materielindustrin får för mycket pengar och att mate-
rielindustrin över huvud taget kan bantas. Jag har
aldrig hört Annika Nordgren säga: Detta är ett område
vi behöver se över. Det kanske är otillfredsställande
tillgodosett avseende det reguljära försvaret.
Jag kan bara konstatera, att avseende kärleksför-
klaring mot vår materielindustri kan uttrycksmedlen
vara fasligt olika. Men jag skulle ändå vilja rekom-
mendera det som Christer Skoog och jag står för som
ännu mer pålitligt än det Annika Nordgren ändå gör.
Med detta skulle vi kunna avsluta denna lilla debatt
om vem som tycker mest om våra ubåtstillverkare.
Fru talman! Det är intressant att kunna lyssna sig
till viss kunskap. Det tycker jag mig ha kunnat gjort
när Annika Nordgren funderar och ställer frågor till
ministern. Jag skall inte förekomma svaret, för det
sköter han bäst. Men vill ändå göra en reflexion. Vad
var det som hände under tiden?, sade Annika Nord-
gren. Försvarsberedningen är mycket intressant. Den
är ett bollplank till regeringen. Regeringen sparkar i
väg bollar och ser hur det går. Man får svar på en del
frågor ibland - iband bra svar, och ibland mindre bra.
Det var aldrig tänkt att det sista ordet var sagt där.
Med andra ord är beredningen icke ett kommitté-
arbete, och kommer att ha status av det. Därför anser
vi moderater - även om jag tyckt att vi skulle ha del-
tagit hela tiden - att det inte är så mycket att bråka
om. Nu löper beredningsarbetet vidare. Men det blir
aldrig annat än ett bollplank. För den skull kommer
både regeringen och riksdagen att härja med detta.
Därav felsynen.