Fru talman! Många av de delar som idrottsministern lyfter fram är också det som Riksidrottsförbundet och specialförbunden jobbar med. Det är precis de frågor som man diskuterar ute i de lokala föreningarna. Hur ska vi nå ut, och hur ska vi hitta fler ledare? Dessa frågor är jätteviktiga, men det som ändå gör mig förbryllad att kulturministern - eller idrottsministern - delar oron, men hon är inte lyhörd för vad idrottsrörelsen efterfrågar. Man efterfrågar ju resurser för att kunna åstadkomma en del av detta.
Hur ska man kunna pröva på olika idrotter? Vem ska komma ut till skolorna och visa upp sig? Det kanske behövs en organisation även i föreningen för att den ska ha sådana möjligheter. Då behövs det också resurser.
Vi som parti har lyft fram extratjänster i stället för fas 3. Vi vill se till att människor kommer ut och får göra ett riktigt arbete. Låt människor komma ut i föreningslivet via dessa extratjänster så att man kan möjliggöra för fler att pröva på olika idrotter ute i skolorna. Det får ju inte människor i fas 3. Man får inte lov att göra ett riktigt jobb. Men detta är ett sätt.
Sedan talar kulturministern om fritidspengen. Där finns det en skillnad när det gäller hur vi ser på det. Redan på 1940-talet lämnade vi välgörenhetspolitiken och började tala om en generell välfärd. Det handlar om att se till att alla barn har möjlighet. Vi säger nej till fritidspengen. Vi vill att man i stället ska höja riksnormen för försörjningsstöd. Då behöver man inte peka ut de barn som inte har möjlighet.
I dag har man fått kritik: Hur ska man kunna hålla sekretessen när det gäller fritidspengen när det är föreningarna som ska skicka underlag för att barnen ska få del av resurserna? Det är ett synsätt där man menar att föräldrarna inte kan ta det ansvaret.