Fru talman! Gunilla Carlsson har frågat mig vad jag tänker göra för att möjliggöra för fler att ta del av en aktiv fritid i form av idrottsaktiviteter.
Låt mig börja med att vara tydlig med att jag till fullo delar interpellantens oro över att alltför få barn och unga idrottar. Alla människors möjlighet att utöva idrott och motion har länge varit central för statens stöd till idrotten, och 2009 skrev vi också in barnrättsperspektivet i idrottspolitiken.
Riksidrottsförbundets egna undersökningar av kostnaderna för barns idrottande avseende tio av de vanligaste idrotterna visar att den genomsnittliga totalkostnaden 2009 låg på 5 128 kronor. I motsvarande undersökning för 2003 låg kostnaden på 4 510 kronor - en kostnadsökning som är något större än ökningen av konsumentprisindex för den perioden. Nu är det alltid vanskligt att jämföra siffror, men under perioden 2002-2008 mer än fördubblades det statliga stödet till idrotten.
Min poäng med just denna sifferexercis är att det inte är självklart att ett ökat statligt stöd med automatik medför att familjernas kostnader för barnens idrottande minskar. Jag tror att det är väl så viktigt att studera hur idrottens föreningar och förbund själva agerar för att göra det möjligt för barn från socioekonomiskt utsatta familjer att delta i verksamheten.
Mot bakgrund av detta gav regeringen i december förra året Centrum för idrottsforskning i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av i vilken utsträckning idrottsrörelsen gör det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion. Analysen ska i första hand omfatta frågan om idrottsrörelsen når olika grupper i befolkningen utifrån till exempel ålder, kön, sexuell läggning, socioekonomiska förhållanden, geografisk hemvist, funktionsnedsättning och utländsk bakgrund. Centrum för idrottsforskning ska särskilt analysera utifrån vilka kriterier och synsätt olika delar av idrottsrörelsen väljer att fastställa nivån på sina medlems- och träningsavgifter.
Centrum för idrottsforskning ska peka på goda exempel samt belysa metoder och arbetssätt inom idrottsrörelsen som bidrar till att få fler människor att utöva idrott och motion. Resultatet ska redovisas i maj 2015. Jag ser fram emot att få ta del av detta.
Som interpellanten känner till träder nu den 1 juli förändringar i socialtjänstlagen i kraft. De syftar till att förbättra möjligheterna för barn i ekonomiskt utsatta familjer att delta i organiserade fritidsaktiviteter i samma utsträckning som andra barn. Hushåll med barn i årskurs 4-9 ska ha rätt till ersättning från socialnämnden för kostnader för barnets deltagande i fritidsaktiviteter om hushållet vid ansökan har försörjningsstöd och har haft försörjningsstöd under minst sex månader den senaste tolvmånadersperioden. Det är regeringens sätt att ta ansvar för att en utsatt grupp i samhället ges bättre möjlighet att delta i fritidsaktiviteter. Jag hoppas att idrotten och det övriga föreningslivet kan svara upp mot detta.
När det gäller barns deltagande i idrott är det inte enbart familjens kostnader som är avgörande. Lika viktigt kan övriga krav och förväntningar på föräldrarna vara och inte minst att det överhuvudtaget finns ett fungerande och inkluderande föreningsliv i närområdet. Här har den samlade idrottsrörelsen en verklig utmaning, och Riksidrottsförbundet har sedan några år stor frihet att använda det statliga stödet på drygt 1,7 miljarder kronor för att ta sig an utmaningen. Det är en utmaning som måste tas. Det handlar i grund och botten om att förverkliga såväl statens idrottspolitik som Riksidrottsförbundets egen vision om allas rätt att få vara med.
Det omfattande stödet till svensk idrott, friheten att använda detta stöd på bästa sätt och införandet av barnrättsperspektivet är, tillsammans med de årliga uppdragen till Centrum för idrottsforskning och den snart införda fritidspengen, regeringens bidrag för att möjliggöra för fler att ta del av en aktiv fritid i form av idrottsaktiviteter.