Fru talman! Naturligtvis delar vi oron. Men innan jag kommer in på vad vi gör, vad vi har gjort och vad vi vill göra vill jag ta upp något som Gunilla Carlsson skriver i interpellationen, nämligen hur klyftorna ökar.
Det finns olika sätt att räkna på det. Jag vet inte riktigt vad Gunilla Carlsson menar med klassklyftor, men om vi talar om ekonomiska skillnader har hon sannolikt fel. I till exempel en artikel publicerad i Svenska Dagbladet häromdagen signerad Stefan Fölster, som jag tror att Gunilla Carlsson väl känner till, står det att Sveriges fattiga - om man kan tala om det - har fått det största inkomstlyftet i Europeiska unionen. "Sveriges låginkomsttagare har fått stora inkomstlyft och förmögenhetsskillnaderna är historiskt sett låga. Spridningen av löner och disponibla inkomster är oförändrad under senare år."
Det finns också siffror från OECD - man kan tolka det på olika sätt - som visar att skillnaderna mellan högst och lägst snarare var större under den socialdemokratiska regeringen, före 2006 och att med Alliansens politik har skillnaderna faktiskt minskat. Det tycker jag att vi ska ha med oss i det här. Jag tycker inte att Gunilla Carlsson ska påstå att stora inkomstskillnader skulle vara orsaken till att en del barn och ungdomar väljer att inte idrotta. Jag tror nämligen att problemen ligger på ett helt annat område.
Om vi ska tala om pengar nämnde Gunilla Carlsson Handslaget. Vi tycker också att det var bra. Det var 100 miljoner, tror jag, när det infördes 2002. I dag är det 500 miljoner.
År 2000, för ungefär 14 år sedan, hade idrottsrörelsen, Riksidrottsförbundet, 687 miljoner kronor. I dag har de drygt 1,7 miljarder plus det som satsas ute i kommunerna plus mycket av det som också går som sponsring direkt till idrotterna - även om det gäller de större idrotterna. Jag tror att 70 procent av alla sponsringsmedel går in i idrotten.
Vi kan dock se att det finns problem som vi behöver jobba med. Därför är Centrum för idrottsforsknings rapporter användbara för oss alla. Det gäller inte bara när de i den senaste rapporten talar om etiken och lite om oron för hur det ibland fungerar i föreningslivet, även med kriminell infiltration, utan de går också in på djupet och tittar på fördelningen av till exempel LOK-stödet.
Trots mer pengar har man ändå tappat medlemmar. Och de som förefaller idrotta mindre är flickor med invandrarbakgrund och flickor över huvud taget, som gärna vill vara med och idrotta men kanske inte känner för att tävla. Idrotten måste vara öppen också för dem.
Jag nämnde barnperspektivet, och det är en fråga som debatteras både inom idrottsvärlden och också utanför. Man ser ju att med tidiga elitsatsningar riskerar många barn och unga att skrämmas bort som annars skulle ha hittat den glädje i idrotten som vi vill att de ska hitta. Man ska inte toppa lagen när barn är sex åtta år dels för att det inte är bra för dem själva, dels för att man inte får fram de stjärnor som man tror sig kunna få fram.
Just dessa rapporter och den dialog som vi har med idrottsrörelsen och som också många landslagsläkare tar upp är väldigt viktiga för att vi ska komma åt det som vi vill komma åt. Jag tror ändå att tre av fyra tio- till tolvåringar ofta idrottar i en förening, men många väljer att idrotta utanför föreningslivet. Hur ser det ut där? Hur kan vi stödja också den formen av idrotten? Idrottsrörelsen är viktig, inte bara för att den når så många utan också för att den står för en demokratisk fostran.