Herr talman! Hans Rothenberg är inte den enda som har kollat upp detta med resor. Jag har kollat upp att näringsminister Mikael Damberg har gillat att resa sedan han kom in i regeringen.
Under sin tid som minister har han besökt 18 länder. Fyra av dessa länder har varit fossildrivna ekonomier som också haft ett auktoritärt diktatoriskt styre. De jag i dag tänker på är Förenade Arabemiraten, Iran, Saudiarabien och Kina. Även Mikael Dambergs statssekreterare, Oscar Stenström, har farit runt i världen. Han har besökt 17 länder. Utöver en del av de länder som näringsministern har besökt har han också besökt de oljedrivna regimerna i Angola, Indonesien, Malaysia och Ryssland.
Av de 26 länder som pekas ut i exportstrategin är det endast 9 länder som räknas som demokratier enligt institutet Freedom House. De andra 17 länderna klassas antingen som delvis fria eller som diktaturer. Av de 17 länderna är det 15 som är oljeberoende eller har andra fossilberoende ekonomier. Samtidigt saknas en rad demokratiska länder som beräknas ha hög tillväxt de kommande åren.
Jag menar att det ur två aspekter är problematiskt att peka ut oljestinna diktaturer. Den första aspekten är att deras ekonomier inte är hållbara då oljan och fossila bränslen är förra seklets drivmedel. De har en svår väg att gå redan nu när oljepriset är lågt. De lär få det ännu tuffare när världen ställer om och lever upp till sina klimatambitioner.
Den andra aspekten är att svensk handel stärker diktatoriska styren och ser till att den rådande ordningen kan fortsätta. Det gör att Sveriges exportstrategi möjligtvis gör att Sverige kommer att exportera produkter men knappast demokratiska idéer. Frågan är om regeringen verkligen lever upp till sin ambition om feministisk utrikespolitik.
Varför, näringsminister Mikael Damberg, gillar du oljestinna diktaturer så mycket? På vilket sätt hjälper handel med dessa länder till att stärka Sveriges ekonomi och en demokratisk utveckling i världen?