Herr talman! Först vill jag reda ut en sak om prioriteringslistan. Det är klart att vi har valt bort ett antal europeiska länder som ligger väldigt nära oss. Vi jobbar där på en inre marknad, och behovet av hjälp och stöd från staten för att genomföra affärer är inte lika stort.
En av poängerna med prioriteringslistan är att identifiera marknader där det är svårare för företagen att navigera, svårare att göra rätt och svårare att hantera de hållbarhetsrisker som Vänsterpartiet lyfter upp i debatten. Själva poängen med en del av prioriteringarna är att hjälpa företag på svårare marknader. Det är där det politiska stödet till handelsfrämjandet blir viktigare och större.
Företag behöver sällan hjälp av en näringsminister i Tyskland eller i till exempel en oljestinn ekonomi som Norge. Det är klart att vi har olika roller i olika delar av världen. Vi har också valt ut länderna på grundval av: Vilka länder har kommit så långt i sin ekonomiska utveckling att de efterfrågar någon form av utbyte med svenska företag?
Exportstrategin handlar om att hjälpa företag att exportera. Då måste det finnas någon kund på andra sidan som är intresserad av att köpa eller att göra investeringar som spelar roll. Därför måste man också se hur långt länderna har kommit i sin ekonomiska utveckling när man tittar på vilka prioriteringar vi ska göra för vårt handelsfrämjande. Annars når inte strategin ända fram.
Det finns ett antal länder i strategin som är råvaruberoende. Det kan vara olja som i Saudiarabien, som nämns här. Brasilien är väldigt beroende av sin gruvindustri och också sin oljeindustri. Det är nu stora problem på råvarumarknaderna i världen, och det påverkar också dessa länders ekonomiska utveckling.
Jag ska sätta det lite i perspektiv. De länder som Vänsterpartiet räknar upp som har hög tillväxt är Ghana, Peru, Moçambique, Tunisien, Chile och Zambia. Vår handel enbart med landet Saudiarabien är i dag större än handeln med alla dessa länder tillsammans.