Fru talman! Regeringens proposition är ett efter-
längtat förslag till en reglering av hantering av väv-
nadsprover inom hälso- och sjukvården. Det är bra att
regeringen inför en möjlighet att återkalla samtycke
och att förintande eller avidentifiering av vävnads-
prover ska vara två alternativ. Det stärker den enskil-
des integritet. Folkpartiet ställer sig bakom proposi-
tionen med ett par undantag.
Regeringens förslag om biobanker omfattar endast
hälso- och sjukvården. Den säger ingenting om för-
hållandet för och hanteringen av vävnadsprover och
biobanker som införskaffats utanför hälso- och sjuk-
vården. Den enda utfästelse som görs i det samman-
hanget är att regeringen senare avser att överväga att
återkomma med en lagreglering på detta område. Vi
anser det vara otillräckligt. I stället bör regeringen
tillsätta en utredning och snarast återkomma till riks-
dagen med ett förslag till reglering av biobanker som
upprättats och vävnadsprover som införskaffats utan-
för hälso- och sjukvården.
Fru talman! I vår motion har vi också tagit upp
frågan om de personer som saknar förmåga att själva
ta beslut om samtycke. Det gäller exempelvis perso-
ner som diagnostiserats som psykiskt sjuka. Vi ansåg
att regeringen i propositionen inte hade behandlat den
frågan tillräckligt.
Efter det att vi lämnat in vår motion har dock re-
geringen tillkallat en särskild utredare som ska utvär-
dera 1995 års förmyndarskapsreform. Av direktiven
framgår att utredaren därutöver ska granska och ta
ställning till behovet av ändringar i regelverket för
gode män och förvaltare. En särskild fråga är om god
man, förvaltare eller någon ny form av legal ställ-
företrädare ska kunna lämna samtycke till åtgärder
inom bl.a. hälso- och sjukvård, forskning eller social-
tjänst för personer som på grund av sjukdom, psykisk
störning eller liknande inte själva förmår att ge sam-
tycke. Det är bra, och vi anser att vi genom detta har
fått vårt yrkande tillgodosett.
Fru talman! En fråga som har aktualiserats under
utskottets arbete med propositionen handlar om de
prover som rutinmässigt tas i vården och som uteslu-
tande utgör underlag för diagnos eller löpande vård
av enskild patient, och som förvaras under kortare tid,
alltså mindre än två månader. Den här tidsgränsen
kan ställa till med en mängd onödiga problem utan att
gynna patienten; däremot kan den skapa risker för
patientsäkerheten.
Eftersom samtycke krävs för en längre tid, det
handlar om 3-4 miljoner prover per år, blir det en
mycket omfattande process. Därför bör lagen enbart
reglera biobanker, där proverna används för forsk-
ningsändamål, och de prover som tas för vårdens
ändamål och behov ska omfattas av vårdens ordinarie
regelverk. Om man delar upp det hela på detta vis,
alltså vård och behandling å den ena sidan och forsk-
ningsändamål å den andra sidan, försvinner den
krångliga tvåmånadsregeln.
En del av de prover som tas regelmässigt i vården
kan vara viktiga för patienten av flera skäl. Det kan
handla om att kunna följa upp en sjukdom, och för att
patienten t.ex. ska kunna kräva ersättning från pati-
entförsäkringen om feldiagnos eller felbehandling
föreligger.
Det är svårt att förstå att utskottets majoritet inte
har tagit intryck av det som vi har fått höra under
behandlingens gång. Vi hade inte med detta som ett
yrkande i vår motion, men vi har efteråt förstått att
det är en otroligt viktig fråga både för patienterna och
för vården.
Det är med visst intresse och viss spänning som vi
väntar på att få höra vad Conny Öhman har att säga
om att man inte har förstått de mycket tydliga signa-
ler som vi har fått från både vården och forskningen.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 1.