Fru talman! En kall februaridag 1943. Platsen är
Oslo. Två män inom norska polisen får vetskap om att
deras verksamhet har upptäckts, en verksamhet som
bestod av att hjälpa judar till svenska gränsen - undan
nazisterna. Transporten skedde bl.a. i självaste po-
lisministern Jonas Lies bil.
Nu blir det bråttom. Hals över huvud får de nu
själva ge sig av till Sverige undan nazisternas döds-
dom - först med buss, därefter till fots.
När de pulsat genom skogen i djup snö, genom-
blöta, skakande av kyla och rädsla, hör de plötsligt
röster. Är det svenskar eller tyskar? Det låter som
svenskar. Äntligen framme i friheten! De har bestämt
sig för att dölja sin riktiga identitet, då risken för
anhöriga som är kvar i Norge annars blir alldeles för
stor. De vet också att spioner, såväl tyskar som norr-
män, finns i Sverige för att söka rätt på dem som flytt
undan den nazism som nu frodas och växer i Norge.
I fickan har de tändstickor som de försöker tända
för att kunna bränna sina bilder och id-handlingar.
Tändstickorna är blöta, som allting annat de har på
sig, så försöket misslyckas. I stället river de allt i
småbitar och gräver ned det i snön. Därefter fortsätter
de mot det håll där rösterna kommer ifrån.
Där - en svensk militäranläggning. Vilken lycka!
De blir emottagna och uppger sina falska namn
som de tidigare kommit överens om. De får chansen
att stanna ett tag för att värma sig och få litet mat.
Timmarna går. Plötsligt dyker några andra svenska
soldater upp med något de hittat nedgrävt i snön:
bilder och id-handlingar tillhörande de två norrmän
som anlänt några timmar tidigare.
De hade tur. De var i trygga händer och blev inte
utlämnade till Norge utan fick chansen att tillfälligt
stanna i Sverige. Den första uppehållsviseringen - ja,
det hette så på den tiden - beviljades så småningom
för tiden 13-31 mars 1943, står det i dokumentet. Den
gällde alltså endast i 18 dagar, och endast för vistelse
i Mariefred med anmälningsplikt hos polisen varje
dag kl. 12.00.
Det har snart gått 55 år sedan denna händelse ut-
spelade sig i Värmlandsskogarna.
Att flyktingar, såväl då som nu, ljuger om sin
identitet kan i många fall ha en förklaring som är lätt
att förstå. Det kan vara rädslan för att anhöriga som
blev kvar skall utsättas för tortyr, förföljelse, ja t.o.m.
straffas med döden. Den rädslan är många gånger
befogad om de flyr från diktaturer där mänskliga
rättigheter inte existerar.
Därtill finns rädslan för att det i det nya hemlandet
kan finnas landsmän - fanatiker - som stöder regimen
där hemma och är beredda att även i en demokrati
som Sverige fullfölja brott mot mänskliga rättigheter.
Många flyktingars traumatiska upplevelser och miss-
tro till andra människor sitter oerhört djupt.
En av de norska poliser jag berättade om blev se-
nare min far. Han valde att först i mitten av 70-talet
berätta för utomstående vad han uträttat under andra
världskriget. "Man vet aldrig om, och i så fall var, en
eventuell fiende kan finnas kvar", som min far ut-
tryckte det. Risken för att bli missförstådd gjorde
också att min far inte ville att hans nedskrivna ord
skulle ges ut förrän efter hans död som inträffade för
ca 2 ½ år sedan.
Denna sammantagna känsla av osäkerhet gör att
många flyktingar väljer att leva under falsk identitet,
vilket i sig är en svår upplevelse då ens namn som
följt en under många år har blivit en så stark del av
ens personlighet och ens identitet.
Fru talman! Förslaget att om en utlänning har vis-
tats här med uppehållstillstånd mer än fyra år får
tillståndet återkallas endast om det finns synnerliga
skäl för det är ett kliv framåt. Men det räcker inte då
förslaget i sig fortfarande kan innebära att de som
vistats i landet i uppemot tio år kan komma att få sina
uppehållstillstånd återkallade om de uppgivit fel
identitet. Det kan t.ex. ske för de bosnienkroater som i
dag väntat mer än sex år på sina uppehållstillstånd.
En så lång väntetid är i sig helt oacceptabel! Skall
dessutom denna långa väntetid inte ens kunna komma
dem till godo vid en eventuell prövning av återkallel-
se av uppehållstillståndet är katastrofen total.
Vad jag befarar är att problemen med långa vän-
tetider vid tillståndsprövning kommer att bestå! Jag
vill här påminna om den debatt som var i kammaren
för två veckor sedan angående integrationspolitiken.
Då ställde jag frågan till statsrådet Blomberg om det
som generaldirektören för Invandrarverket varnade
för vid den hearing socialförsäkringsutskottet hade
den 30 oktober. Frågan gällde att väntetiderna kom-
mer att öka med anledning av den ekonomiska situa-
tion som uppstår i samband med att den nya integra-
tionsmyndigheten skapas och pengar förs över från
Invandrarverket. Jag fick då, för två veckor sedan, till
svar att uppgifterna som generaldirektören lämnat den
30 oktober var felaktiga.
Jag vill därför här informera om en skrivelse från
Invandrarverkets generaldirektör ställd till regeringen
daterad den 3 december 1997, dvs. dagen efter vår
debatt här i kammaren. Där står bl.a.: Minskningen av
anslaget på grund av orimligt stora överföringar till
den nya integrationsmyndigheten och omfattande
generella neddragningar innebär att verket har tving-
ats att reducera resurserna till ärendeprövningen med
ca 5 % under 1998 - trots att det finns behov av öka-
de insatser.
Dessutom har asylprövningen kraftigt påverkats av
övertagandet av ansökningar och grundutredningar i
samband med att detta togs över från polisen för cirka
ett år sedan. Jag vill gärna att socialdemokraternas
representant Maud Björnemalm kommenterar detta i
dag.
Om ärendeprövningarna återigen kommer att ta
längre tid ökar risken ytterligare att återkallelse av
uppehållstillstånd kan komma efter såväl sex som åtta
år.
Den iranske 29-årige Mohammad Shakeri tog sitt
liv när han skulle utvisas ur Sverige efter tio år. Orsak
till utvisningen: Han hade ljugit om sin identitet. Hans
öde för cirka ett år sedan borde faktiskt få alla politi-
ker att tänka till både en och två gånger innan vote-
ringen i morgon i just denna fråga.
Folkpartiet anser att preskriptionstiden skall vara
tre år, och den skall vara beräknad från tiden för an-
sökan om uppehållstillstånd. Tre år kan vara en lång
tid i vissa skeenden i en människas liv, särskilt för ett
litet barn som kan hinna med att genomgå såväl första
som andra som tredje klass på lågstadiet eller för den
som befinner sig i tonåren och kanske träffar sin
första kärlek just här i det nya hemlandet.
Jag vill här därför påminna om att barnens bästa
alltid måste komma i första hand. Det var därför
Folkpartiet förordade att barnkonventionens formule-
ringar nästan ordagrant skulle föras in i utlänning-
slagstiftningen i den s.k. migrationspolitiska proposi-
tionen 1996. Men, tyvärr, så blev det nu inte.
Fru talman! Under det hemska krig som pågick i
bl.a. forna Jugoslavien i början av 90-talet är jag stolt
över att den borgerliga regeringen med en sociallibe-
ral invandrarminister - Birgit Friggebo - kunde ge så
många flyktingar uppehållstillstånd och erbjuda dem
en chans att få skapa sig en framtid i vårt gemensam-
ma land. Många kommuner gjorde allt som stod i
deras makt för att ordna med bostäder, barnomsorg
och svenskundervisning till de nya kommuninvånarna.
Det kändes oerhört positivt att i en tid med ökad ar-
betslöshet och allt sämre ekonomi kunna hävda en
human flyktingpolitik.
Staten har i princip tagit ansvar för flyktingarnas
kostnader genom att till kommunerna utge statsbidrag
per mottagen flykting. Med det arbetsmarknadsläge
som i dag råder har det varit få som har kommit ut på
arbetsmarknaden och kunnat bli självförsörjande.
Detta har lett till att när statens ekonomiska åtagande
efter den första perioden upphört belastar det i ett
enda slag kommunernas socialbudget mycket hårt.
Redan invandrartäta kommuner, kommuner som i
ett krisläge visade solidaritet och tog emot extra
många människor med skyddsbehov eller kommuner
dit flyktingar självmant sökt sig efter ett par år i en
annan kommun, har fått bära ett orättvist stort eko-
nomiskt ansvar. Givetvis har dessa nya kommunivå-
nare tillfört kommunerna mycket positivt på annat
sätt, men det ekonomiska ansvaret bör staten vara
med och bära. Det ekonomiska ansvaret måste omför-
delas på alla skattebetalare så länge flyktingarna är i
behov av ekonomiskt stöd för sitt uppehälle. Därför
bör regeringen snabbt se över villkoren för statsbidrag
till kommunerna i avsikt att underlätta och upprätthål-
la ett ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet.
När det då gäller budgeten har Folkpartiet lämnat
reservation om det vid tidigare tillfälle. Vi redovisar
därför i ett särskilt yttrande vårt budgetförslag för
utgiftsområde 8.
För övrigt yrkar jag bifall till reservation nr 4 i
SfU2, samt reservationerna nr 1, 4 och 5, och nr 8
under förutsättning av bifall till reservationerna 4 och
5 i SfU7.
Jag står också givetvis bakom alla reservationer
där Folkpartiet finns med.