Herr talman! I dag debatterar vi miljö- och jordbruksutskottets betänkande 13 om fiskeripolitik.
Givetvis står jag bakom Miljöpartiets båda reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 2 angående skydd av ål med mera.
Jag tänkte börja mitt anförande med att berömma regeringen. Det, herr talman, tillhör definitivt inte vanligheterna, men jag tänker på det sätt på vilket landsbygdsministern försvarade majoritetens skarpa position i ministerrådsmötet den 26-27 februari. Majoriteten i detta fall var inte de borgerliga, men det är glädjande att regeringen gradvis förflyttat sina positioner i riktning mot den linje Miljöpartiet företräder.
När det gäller fiske generellt anser vi i Miljöpartiet att det är överordnat att Sverige måste prioritera målen, det vill säga prioritera miljön framför sociala och ekonomiska mål. Utan fisk kan det nämligen inte finnas något fiske. Målet är att alla fiskbestånd ska förvaltas
över
nivåer som kan producera maximalt hållbart utnyttjande, MSY. Det är oerhört viktigt för att vara säker på att fisket är långsiktigt hållbart.
Ett annat fokusområde för Miljöpartiet är fiskeavtal med tredjeland. EU:s fiskeavtal med tredjeland har haft många brister, och vi i Miljöpartiet har kritiserat avtalen och många gånger röstat mot att teckna sådana. Vi vill att olika villkor ska vara uppfyllda för att vi ska kunna acceptera ett fiskeriavtal med tredjeland, och även här ser vi med tillfredställelse att regeringen har närmat sig vår position. Man kan dock i sitt stilla sinne undra, herr talman, varför EU ska fiska i Indiska oceanen och Stilla havet.
Ett huvudkrav när det gäller att träffa dessa avtal är att vi inte träffar dem med diktaturer. Mänskliga fri- och rättigheter måste respekteras av det land EU ska träffa avtal med. Innan förhandlingarna startar måste gedigna utvärderingar finnas tillgängliga. Ett annat grundkrav är att fiske bara får bedrivas på överskott och alltså inte tära på kapitalet.
Ett stort problem är att fastställa hur stort fiskbeståndet är för att kunna säga att man bedriver fiske på just ett överskott. Här måste man ha tillfredställande dokumentation såsom beståndsuppskattningar och offentligt tillgängliga fristående utvärderingar. Tredjeland måste också kunna visa vilket fiske som bedrivs på dess vatten så att inte fiskbeståndet utnyttjas både två och tre - eller kanske fler - gånger. Allt fiske måste räknas samman vid bestämmande av vad som är maximalt uthålligt fiske. Alltså: Fram på bordet med alla protokoll och avtal!
Vi vill också ha satellitövervakade skepp från EU, enligt så kallat VMS. Vi anser även att det minst miljöskadliga fisket ska prioriteras. Samma regler bör gälla för EU:s fiskare såväl i EU:s vatten som utanför. Fiske ska ske för humankonsumtion och inte till foder. Vidare ska EU:s miljöstandarder och sociala standarder gälla vid fiske i tredjelands vatten. I avtalet måste en tillräckligt stor kustzon undantas för det kustnära fisket. Likaså ska regionalt samarbete eftersträvas.
Vi anser att det är fiskeoperatörerna, alltså de som tjänar på avtalen, som ska betala kostnaderna för tillträdet till fiskevattnen enligt fiskeavtalen - inte Europas skattebetalare. Vi vill att ekonomiskt stöd till tredjelands fiskeutvecklingsprogram ska stödja uthållig utveckling. Likaså vill vi att ersättning för fiskerättigheterna måste frikopplas från erhållna fångster. Vi anser också att stöd ska utgå även om fångsterna uteblir eller inte är tillräckliga.
När vi sedan slutligen står inför frågan om vi ska förkasta eller acceptera ett fiskeavtal mellan EU och tredjeland blir det fråga om en helhetsbedömning. Där är frågan: Vad är alternativet till avtalet? En sak är nog säker, och det är att fisken lär blir upptagen i alla fall.
En annan fråga som berör mig, herr talman, är den om ålen. Ålens situation är att den är akut hotad. Det har aldrig funnits så lite europeisk ål. Trots att en europeisk förvaltningsplan sjösattes 2007 har beståndet minskat ytterligare. Ålen är nu rödlistad som akut hotad. Det finns alltså en hög risk att ålen dör ut inom en snar framtid.
Ålen hotas av fiske, förändringar i dess livsmiljö och miljögifter. Den största inverkan har fisket. Vattenkraftsturbiner inverkar också negativt men dödar färre ålar än fisket. Eftersom fisket sker på nästan alla ålens livsstadier, från glasål till blankål, har det sammanlagda fisketrycket under uppväxtfasen inneburit att utvandringen av vuxen ål nästan utraderats. Den vetenskapliga rekommendationen för att kunna uppnå målen i den europeiska förvaltningsplanen är att allt ålfiske upphör samt att all övrig mänsklig påverkan på ålbeståndet reduceras till ett minimum. Det råder nu ingen tvekan om att ett fiskestopp är den avgörande åtgärden för ålens möjlighet till återhämtning.
Den svenska delen av förvaltningsplanen har inte visat önskad effekt och beräknas heller inte göra det under överskådlig tid. Ett problem är de överdrivna förväntningar som finns på frivilliga åtgärder från kraftbolagen. Ett allvarligare problem är att planen i mycket hög grad förlitar sig på utsättningar, det vill säga att man fångar ålyngel i Biscayabukten och flyttar över dem till Sverige, och inte i tillräckligt hög grad på att minska fisket.
Varför är det då inte bra att flytta ålyngel och sätta ut dem här? Jo, invändningen är att ingenting tyder på att en flyttad ål kan hitta tillbaka till lekområdena i Sargassohavet. Navigeringsförmågan har försämrats. Ålarna tappar orienteringsförmågan när de flyttas från Biscaya eller Engelska kanalen upp till Sverige.
Utsättningarna måste därför betraktas endast som ett stöd för ålfiskare som annars skulle tvingas sluta fiska därför att ålen försvinner. Utsättningar håller alltså uppe antalet ålfiskare på konstgjord väg. Dessa får därmed också möjlighet att fånga ålar som annars skulle kunna simma till Sargassohavet för att leka. Av den anledningen måste utsättningarna av ål stoppas och den svenska ålförvaltningsplanen revideras.
Vi tycker att det är dags att följa Norges och Irlands exempel att helt stänga fisket av den här akut utrotningshotade arten.
Eftersom ålar från Östersjöregionen ofta migrerar längs den svenska kusten på väg till Sargassohavet kan ålar som fiskas av svenska fiskare ha överlevt som ett resultat av räddningsåtgärder i andra länder runt Östersjön. Om Sverige skulle tillåta fortsatt ålfiske riskerar vi inte bara att ålen utrotas, utan vi spolierar även andra länders, till exempel Finlands, åtgärder enligt förvaltningsplanerna.
Det är alltså inte så konstigt om vissa fiskare tycker att det finns rätt så hyfsat med ål.
Ett ålfiskestopp får konsekvenser för de 300 personer som nu har licens att fiska ål. Antalet som har en sådan licens har minskat med ca 450 personer sedan 2005. En stor del av dem är ålderspensionärer. Avvecklingsstöd kan finnas inom ramen för den europeiska fiskefonden. Ett totalt ålfiskeförbud innebär därmed vissa kostnader som måste vägas mot utsikterna att aldrig mer kunna fiska ål och mot att arten försvinner ut ur ekosystemet. Utrotning är tyvärr för evigt.