Herr talman! Vi har nu att behandla ett motionsbetänkande om straffrättsliga frågor. Jag kan instämma i mycket av det Kerstin Haglö har framfört i fråga om att medborgarna ska ha tillgång till ett rättsväsen som de har förtroende för. Det är grundläggande. Det är också viktigt med det förebyggande arbetet. Det är A och O för att förhindra brott.
Vi står naturligtvis bakom alla reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall till reservationerna nr 7, 9 och 21.
Reservation nr 18, Särskilt vållandebrott vid rattfylleri, är en fråga som vi i Vänsterpartiet har drivit. Jag tar på mig att jag missade reservationen i utskottsarbetet, men vi kommer att rösta för reservationen.
Vänsterpartiet har väckt motioner om bland annat tortyr. Det finns en lång historia bakom frågorna. S, v och mp har en gemensam reservation om tortyrbrott:
"Sverige är bundet av FN:s tortyrkonvention sedan 1986. Konventionen kräver att staterna definierar tortyr som ett brott i nationell rätt - detta för att man ska kunna lagföra personer som misstänks för tortyr och som befinner sig i landet, om de inte utlämnas. Sverige har inte kriminaliserat tortyr. Många former av tortyr är dock kriminaliserade som andra brott. FN:s kommitté mot tortyr anförde i sitt yttrande att man, trots statens försäkran att alla handlingar som kan beskrivas som tortyr är straffbara enligt brottsbalken, beklagar att Sverige inte förändrat sin inställning när det gäller att införa brottet tortyr i den nationella lagstiftningen."
Utskottet har svarat att man tycker att frågorna är angelägna. Utskottet beklagar att det inte har kommit någon lagstiftning på området. Jag kan läsa mig till att arbetet "bereds aktivt". Det brukar stå att man bereder frågan, men nu står det att man bereder den aktivt. Jag skulle vilja fråga majoriteten vad som menas med detta uttryck. Kan vi förvänta oss att det kommer en lagstiftning i dessa båda frågor, det vill säga tortyr samt folkmord och brott mot mänskligheten? Jag skulle bli glad om jag kunde få svar på det.
Sedan har vi reservation nr 21. Det är väl lika bra att debatten får börja. Vi vill avkriminalisera eget bruk av narkotika. Jag vet att frågan kommer att tas upp av majoriteten, men jag vill ändå framföra å Vänsterpartiets vägnar följande:
"En avkriminalisering av det egna bruket av narkotika ger inga direkta effekter när det gäller antalet intagna i anstalt, eftersom eget bruk i allmänhet inte ger fängelsestraff. Däremot skulle den få effekter för polisens arbete. Polisen har under senare år fokuserat alltmer på den enskilda missbrukaren och minskat sitt fokus på langningen. Att vrida tillbaka denna bild bedömer vi skulle få en större effekt för att minska narkotikamissbruket. Samtidigt stämplas inte den missbrukande automatiskt som kriminell, vilket har betydelse för samhällets möjligheter att få kontakt med och hjälpa honom eller henne. En person som betraktas och behandlas som kriminell stöts ut ur samhällsgemenskapen, och en sådan marginalisering har också täta samband med utvecklingen av tungt missbruk."
Av betänkandet framgår att narkotikapolitiken innebär att det är kriminaliserat att ha narkotika i kroppen. Vi menar på att man sticker huvudet i sanden. Vi vill komma åt problemet. Det blir svårt att komma åt problemet om man inte betraktar det precis som det är, nämligen ett missbruk. Det finns massvis med missbruk i samhället. Det finns alkoholister. För mig och för Vänsterpartiet spelar det ingen roll vad du är beroende av: alkohol eller narkotika. Du sitter fast i ett missbruk som du har svårt att ta dig ur.
Vi har lagt fram en rapport. Jag tror säkert att alla har läst den. I rapporten framgår att den mobilisering mot narkotika som fanns nu är borta. Den skulle naturligtvis ha fortsatt. Det var ett mycket gott arbete, och mycket skedde i förebyggande syfte.
Vi skulle vilja se en parlamentarisk utredning med uppdrag att följa upp vilka konsekvenser ökade sociala skillnader får för narkotikamissbrukets utbredning.
Vi menar på att människor inte blir hjälpta av att kriminaliseras. Vi hjälper människor genom att se deras beroende av en drog och genom att se till att de får bättre vård och behandling. Vi som sitter här i dag vet hur missbruksvården ser ut. Jag har besökt anstalter där de säger att det ska gå så långt att man hamnar inom Kriminalvården innan man får relevant hjälp. Så får det inte gå till, tycker vi i Vänsterpartiet.
Vi vill också att det ska finnas en behandlingsgaranti med krav på avgiftning inom sju dagar. Vi vill också att fler ska ges möjlighet till kontraktsvård och vårdvistelse - detta för att aktivt göra något åt den utbredning av narkotikaproblemet som finns i dag.
Kerstin Haglö tog upp reservationer om koppleri och människohandel, och jag ställer mig bakom det Kerstin har sagt. Med det som även jag har sagt kan debatten säkert börja.