Fru talman! Det kommer att bli ett kort anförande.
Vi har talat rätt så mycket i dag om den fattiga kultu-
ren. Bland de fattiga kultur- och konstmänniskorna är
bildkonstnärerna de fattigaste. Det behöver inte upp-
repas. De lever på mycket sämre villkor än de flesta
andra inom denna grupp. De har också höga kostna-
der. Det är inte billigt att köpa alla dessa material de
behöver, och det är inte billigt att ha en fungerande
verkstad.
Jag känner utländska konstnärer som har bosatt
sig i Sverige och sedan åkt vidare därför att det var
för svårt. Konstigt nog går det bättre för dem i länder
där man tror att marknaden redan är övermättad med
bilder och tavlor, t.ex. i Italien eller i Portugal. Det är
konstigt.
Vi bör tänka på alla dessa saker när vi försöker att
förbättra ekonomin för kulturen och konsten. Det kan
vi inte göra nu. Vi har diskuterat budgetfrågor tidiga-
re. Men vi kanske lyckas bättre efter valet.
Fram till dess ska jag begränsa mig till att tala om
översynen av den individuella visningsersättningen,
som rekommenderas i reservation 3 under punkt 2.
Jag yrkar bifall till den. Det är viktigt att vi går vidare
och att vi i sådana ersättningsformer också inkluderar
grupper av konstnärer som i dag inte berörs av vis-
ningsersättningen. Också andra lokaler än dem som
berörs i dag måste tas med i beräkningen.
Jag vill också yrka bifall till reservation 10 under
punkt 9. Det gäller rådgivningscentrum för dansare.
Det har att göra med det som jag redan har sagt tidi-
gare. Dansen har utvecklats väldigt fort i Sverige.
Men infrastrukturen för dansutövning och tänkandet
om dans har inte hunnit med. Vi måste börja tänka
hur vi ska hjälpa denna konstgenre.