Fru talman! Det låter fint när Moderaterna talar
om kultur, men jag tycker inte riktigt att matematiken
går ihop. I sin reservation 1 anser Moderaterna bl.a.
att konstnärer ska få sänkt skatt eftersom man inte vill
tillföra så mycket offentliga medel för kulturutöv-
ning. Vad jag förstår går inte det här resonemanget
ihop. De flesta konstnärer tjänar ju inte så mycket
pengar. Om man inte tjänar så mycket pengar har
man heller inte så mycket skatt att få tillbaka. Jag
förstår inte riktigt hur den ekvationen ska gå ihop. Jag
tror nog att den enda möjligheten för att vi ska ha en
oberoende och fri konst även i framtiden är att vi
också har ett stort offentligt stöd för att finansiera
den.
En majoritet av kulturutskottets ledamöter verkar
också anse att den individuella visningsersättningen
måste utvärderas. I motionerna antyds det också att
ersättningen skulle vara dålig, snedfördelad och
orättvis. Det antyds också att Bildkonst Upphovsrätt i
Sverige inte skulle vara en organisation som klarar att
fördela de statliga medlen rättvist, att man inte skulle
göra det på ett objektivt sätt, att man inte skulle ha
insyn osv. Vi delar inte den uppfattningen.
Individuell visningsersättning, s.k. IV, kan sökas
av alla konstnärer som har sin konst i offentlig ägo.
IV är ett system som underlättar för de konstnärs-
grupper som har de svagaste ekonomiska möjlighe-
terna, dvs. bildkonstnärerna, att försörja sig på utfört
arbete. IV är därför ett system som ger inkomster för
det man presterar. Det ger mer till den som varit aktiv
och sålt många verk än till den som varit mindre aktiv
och sålt färre verk till en mindre summa pengar.
Vänsterpartiet anser att IV har visat sig fylla sitt syfte
gentemot konstnären. Vi anser därför att stödet om
möjligt bör utvecklas till att även gälla konst som inte
är i offentlig ägo men för offentlig visning.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna reserverar
sig mot majoriteten i betänkandet.
Det gör vi i reservation 7 i kulturutskottets betän-
kande nr 17, vilket jag yrkar bifall till.
Enligt vår mening är IV ett effektivt ersättnings-
system. Vi har också förstått att stödet har en stark
ställning hos konstnärerna själva. Stödformen har fått
en central betydelse för bildkonstnärerna liknande
den biblioteksersättning som utgår till författare för
lånade verk på biblioteken.
I budgetpropositionen föreslog vi även gemen-
samt med Miljöpartiet och Socialdemokraterna att
förstärka anslagen med 2 miljoner kronor med moti-
veringen att det är en väl fungerande stödform.
Man kan fråga sig om Miljöpartiet har ändrat upp-
fattning i den här frågan eftersom man nu bildar ma-
joritet med de övriga borgerliga partierna.
Vi vill till skillnad från majoriteten utveckla och
stärka IV i syfte att ge ännu bättre möjligheter för
bildkonstnärer att försörja sig på sitt konstnärliga
skapande. Därför yrkar jag avslag på majoritetstexten
i denna del.
I Sverige finns en grupp utomordentligt begåvade
och talangfulla konstnärer som inte synliggörs till-
räckligt mycket. Det handlar om konstnärer med olika
handikapp, där handikappet enbart utgör ett funk-
tionshinder och absolut inte är relaterat till konstnä-
rens begåvning eller förmåga till eget konstnärligt
skapande. Det är ytterst sällan konstnärer med funk-
tionshinder återfinns på våra museer, gallerier, teater-
scener, filmdukar etc.
Vi anser att staten har ett ansvar att leva upp till
den lagstiftning som förbjuder diskriminering av
funktionshindrade. Det kan bl.a. handla om vilka
förutsättningar som sätts upp, men också vilka kraven
är för att man ska bli synlig i vårt konstnärslandskap
som ska präglas av uråldriga traditioner och konven-
tioner om anatomisk perfektion.
Vänsterpartiets mening är att detta dels är ett sätt
att begränsa det konstnärliga skapandet dels att häm-
ma en inkluderande utveckling av konsten och där-
med begränsa mångfalden i det konstnärliga uttryck-
et.
Ytterst ser vi att konstnärer med funktionshinder,
vilka som funktionshindrade redan osynliggörs och
diskrimineras i samhället, här även drabbas i sin
konstnärliga gärning.
Vänsterpartiet menar att dessa konstnärers ska-
pande och konstnärliga uttryck är lika värdefullt som
andra konstnärers och i synnerhet en tillgång för
konstens fortsatta utveckling.
Vi anser därför att en analys bör göras av vilka
behov de funktionshindrade konstnärerna har för att
kunna fungera som konstnärer samt vilka krav som
måste ställas på samhället för att behoven ska kunna
tillgodoses. Vi anser att en handlingsplan för hur
konstnärer med funktionshinder ska integreras med
den offentligt understödda kulturen bör göras, och
samtidigt syfta till att förebygga och stävja att konst-
närer med funktionshinder diskrimineras.
Jag yrkar inte på den reservationen i dag. Vi avser
att återkomma litet längre fram.
I betänkande KrU 18 lyfter Vänsterpartiet i ett
särskilt yttrande fram frågan om kollektivverkstäder.
Vi vill framhålla vikten av att det måste bli en änd-
ring av den svåra situation kulturarbetare hamnar i
när de dels ska driva kollektivverkstad, söka olika
bidrag osv. dels försörja sig på sitt konstnärliga arbe-
te.
Den fortbildningsverksamhet som tidigare legat
på kollektivverkstäderna, och som var mycket upp-
skattad och behövlig, har dessutom krympts till näs-
tan ingenting. Uppdraget ligger numera på högsko-
lorna i stället.
Från konstnärskollektivet har det framförts förslag
om att staten skulle ge bidrag i form av anställning av
åtminstone en halvtidsperson att sköta varje verkstad.
Det skulle ge konstnärerna den arbetsro och avlast-
ning de behöver för sitt konstnärliga arbete.
Vi har inte yrkat på något i det här betänkandet.
Vi har ett särskilt yttrande med anledning av det, och
vi hoppas att vi i kommande års budget också får
möjlighet att tillsammans med samarbetspartierna
lyfta frågan om att öka stödet till kollektivverkstäder-
na.