Fru talman! I ett nationellt perspektiv är Sverige ett väldigt bra land för årsrika människor att bo i. Det gäller ekonomi, pensioner, vård och omsorg samt boende, men naturligtvis kan bra bli bättre.
Vi ska vara stolta över vårt pensionssystem. Vi lyckades byta system, vilket många andra länder har gått bet på. Systemet bygger på hur mycket vi har arbetat. Det är arbetslivsinkomsten som styr. Därför är jag väldigt nöjd med att vi i dag ska ta beslut om att öppna dörren för årsrika människor som vill och kan fortsätta i arbetslivet högre upp i åldrarna.
Det här är viktigt. Det är inte en ny tanke. Den dök upp redan på 1950-talet då Ivar Lo-Johansson skrev att det borde skapas åldringsjobb eftersom det är så många äldre personer som går in i en meningslös sysslolöshet. Men man lyssnade inte på Ivar Lo-Johansson.
På 70-talet sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Några år senare gick Socialstyrelsen ut med att man borde låta människor som vill och kan arbeta upp till 70 års ålder, kanske längre. Det skrattade man åt. Det kändes som en brödskivekampanj på den tiden, och det lades en våt filt över den tanken.
Men i början av 2000-talet kom Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg med Pensionsforum och tanken - liksom Sveriges Pensionärsförbunds tanke - att man ändå borde låta de människor som vill och kan arbeta högre upp i åldrarna. Man såg att det var många som ville fortsätta. Man såg också att de som fortsatte var fria företagare, småföretagare, journalister, författare, illustratörer och skådespelare.
De pjäser som spelas på Stadsteatern i Stockholm med Ingvar Kjellson, 91 år, och Meta Velander, 90 år - de har kanske har hunnit bli ytterligare ett år äldre - går för fulla hus. Carmina Burana spelas på Globen med alla dessa årsrika kvinnor på scenen. Det visar ju att Sverige har en resurs i den årsrika generationen. Därför är jag så glad över det beslut som fattas senare i dag om årsrikas plats i arbetslivet.
Här finns en del attityder att arbeta med om vad dessa människor går för och vilken resurs de utgör.
Jag är också väldigt nöjd med att det nu ska tillsättas en utredning som ska se över möjligheten för par som skiljer sig att dela på pensionen. Det gynnar ju framför allt kvinnor. Som det tidigare sades i debatten finns det 205 000 pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns. Av dem är 140 000 kvinnor. Detta måste vi göra någonting åt.
I den här gruppen vet jag att det finns kvinnor som lever i en relation med en man som förgriper sig på dem, men de skiljer sig inte trots att de utsätts för övergrepp. De har inte råd. Därför är det bra att man ska se över om det går att möjliggöra en delning av pensionerna.
För att förbättra situationen för främst dessa kvinnor med mycket låga pensioner måste vi försöka hitta snabba lösningar, men också långsiktiga lösningar. Här har nämnts kvinnors låga löner och så vidare. Jag tror att alla som sitter i den här kammaren och alla som tittar på tv-utsändningen inser att detta tar tid. Vi måste alltså hitta andra lösningar. Då handlar det om inkomstsidan och pensionerna, men det handlar också om utgiftssidan. Jag tänker på socialförsäkringssystemet, tandvård, läkemedel och så vidare. Här fordras det att vi tar på oss tänkarmössan så att det görs en bra avvägning i de utgifter som staten har.
Vi har ju målsättningen att vi ska ha en bra välfärd i Sverige. Men vi kan inte göra allting på en gång, utan det måste ske en avvägning mellan olika önskemål. Här anser jag att Alliansen genom sin budgetmotion, som nu har bifallits, har gjort en bra avvägning mellan de olika behov som finns inom välfärdsområdet.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna.