Fru talman! I dag kom Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom. Den pekar på en fortsatt hög nivå, en fortsättning på grund av det som skedde under åren med borgerlig regering då arbetslösheten ökade, utförsäkringarna ökade och trygghetsnäten i välfärden brast.
Men det är inte bara barn som lever i fattigdom utan också äldre människor. Antalet personer som hamnar under EU:s fattigdomsgräns slog rekord enligt SCB 2012. Det pekas på att någonting hände efter 2006. Antalet fattigpensionärer ökade och har de senaste åren legat på över 200 000 människor.
Politik handlar också om att blicka framåt, att inte bara titta på det som varit utan verkligen ta nästa steg framåt. Jag kan förvånas över att Kristdemokraterna väljer att säga nej till att höja bostadstillägget för pensionärer. Vi vet att det är en viktig del. Roland Utbult pekade på att man ser problemet med den orättvisa beskattningen, att pensionärer betalar högre skatt än löntagare, men varför då bidra till att den verkligheten fortsätter? Varför ska det finnas någon trovärdighet i det ni nu säger när ni inte åstadkommit det under de senaste åtta åren? Vad är det som nu ändrar linjen så att pensionärsskatten med ert inflytande skulle tas bort?