Fru talman! Jag hoppas verkligen att inte någon
tror att det är av en slump som jag nu är MR-
minister, eller människorättsminister. Jag ser,
precis som herrar Svartberg och Granstedt, detta
som utomordentligt angeläget. Men det är
samtidigt gränslöst svårt, inte minst när vi har med
Asien att göra.
Jag blir litet bekymrad när Pär Granstedt försöker
göra gällande -- om jag förstår honom rätt -- att vi
skulle bryta alla biståndskontakter. De
biståndskontakter som vi har med Indonesien är
just inriktade på att backa upp och stärka de
organisationer som de facto finns där och som
arbetar för större respekt för mänskliga fri- och
rättigheter. Det är alltså de områdena som är
prioriterade, nämligen respekten för mänskliga
rättigheter, politiska processer och
fackföreningsfrågor. Det är just det som vi har
inriktat oss på.
Sedan har den skrivningen kommit in som vi har
inriktat oss mera på i den här frågestunden,
nämligen rätten till u-krediter. Men jag repeterar
vad jag tidigare har sagt, att det icke har givits några
u-krediter -- och jag är långtifrån säker på att det
kommer att ges några. Om det skall ges u-krediter,
skall detta i varje enskilt fall beslutas av regeringen.
Det finns alltså ingen öppen dörr för u-krediter. Jag
känner inte till att några sådana är under beredning
eller på gång.
Jag upplever, precis som herrar Svartberg och
Granstedt, att det som händer är förfärande och
förskräckande. Jag är överens med dem om att
utvecklingen på detta område är oroväckande. Det
finns en annan utveckling, som är mindre
oroväckande -- om vi kan se den separat -- och det
är den ekonomiska tillväxten. Jag tror alltså att man
med den ekonomiska tillväxten i det långa loppet
inte kommer att kunna bedriva den typ av anti-MR-
politik som dess värre nu bedrivs.