Fru talman! Jag vill också tacka så mycket för svaret
på min fråga.
Utvecklingen i Indonesien är mycket oroväckande.
Det är i och för sig inte en ny utveckling, men det
allvarliga är att den fortsätter i samma negativa
riktning.
Precis som Karl-Erik Svartberg sade, har vårt
intresse när det gäller MR-frågor i Indonesien mest
varit riktat mot situationen på Östra Timor, men
det som nu har hänt, med aktionerna mot den
fackliga rörelsen, är en påminnelse om att MR-
läget också i övriga Indonesien är mycket allvarligt.
Utrikesutskottet markerade med extra skärpa det
som i och för sig redan nämndes i
budgetpropositionen, nämligen att frågan om
biståndskrediter till Indonesien måste prövas med
särskild noggrannhet. Vi anbefallde en särskild
restriktivitet och betonade att utvecklingen på MR-
området måste vara avgörande.
Jag drar samma slutsats som Karl-Erik Svartberg
gjorde nyss, dvs. att dessa händelser representerar
en utveckling som knappast kan vara förenlig med
svensk biståndspolitik. Det har varit en
hjärteangelägenhet, inte minst för den nuvarande
regeringen, att betona MR-frågorna, och det
kanske inte är en slump att biståndsministern också
är MR-minister -- jag har sett det som en tydlig
markering. Vi har velat framhålla att MR-frågorna
måste tillmätas en större betydelse än tidigare i
biståndspolitiken.
Därför ligger slutsatsen nära till hands, att det som
just nu händer i Indonesien blir ett hinder för
bistånd i varje form från Sverige, inklusive
biståndskrediter. Det vore bra att få detta bekräftat
av biståndsministern.