Fru talman! Den internationella utvecklingen och IT-teknikens framsteg eller fortskridande är lite vad som ligger över hela debatten. Det återkommer i de specifika frågorna.
Det finns en utmärkt motion från Folkpartiet av Eva Flyborg om att vi ska följa den internationella utvecklingen och göra det möjligt för svenska företag att söka patent på europeisk nivå. Det är utmärkt, men det arbetet pågår redan. Det är på gång och därmed tillgodosett.
Vi har haft två debatter hittills om dels biotekniska uppfinningar, dels datorrelaterade uppfinningar. De debatterna kan tyckas väldigt olika, men egentligen är de ganska så lika. Diskussionen om biotekniska uppfinningar handlar om gränsdragningar. Det handlar inte om att kunna ta patent på liv. Det handlar om: Var ska man dra gränsen?
Det finns väldigt tydliga regler. Det handlar inte om hela gener. Det är gensekvenser som har avskilts från kroppen där man har en industriell användning och en funktion i genen. Likadant är det med datorrelaterade uppfinningar. Det är inte mjukvara som sådan utan den tekniska innovationen av mjukvara i vissa fall.
Det som är intressant är att lika lite som det tidigare genomförda direktivet om biotekniska uppfinningar innebär en utvidgning av möjligheter till patent innebär det detta för datorrelaterade uppfinningar. Det är alltså inte någon utvidgning. Det finns redan i dag tusentals patent på området.
Det är just för att det är så tvetydigt. Det finns inte specificerat just när det gäller datorrelaterade uppfinningar utan är en mer allmän patenträtt. Det är därför det är så viktigt att man drar gränsen. Det gäller att se till att det inte blir för långtgående patent.
Man kan aldrig förbjuda forskning. Forskning är alltid tillåten. Det som man däremot kan reglera är kommersialiseringen av forskningens resultat. Det innebär att det är den som har patenträttigheten som får kommersialisera sitt resultat inom den tid patentet gäller.
Skulle man använda uppfinningen till att vidareutveckla en ny uppfinning är detta också tillåtet. Det kan vara så att man får betala en liten del av det man får in kommersiellt till den ursprungliga rättighetshavaren. Men man kan inte stoppa forskning och nya uppfinningar. Det är viktigt att konstatera det.
Det är inte alls så långtgående som den amerikanska modellen, vilket har kommit upp i debatten, och att allt i stort sett skulle kunna patenteras. Man skiljer väldigt noga. Det ska vara en teknisk innovation. Det får inte vara rena affärsmetoder som inte har med den tekniska datorfunktionen att göra.
Som ett exempel kan nämnas att man kan gå in på hemsidan på nätet för något som heter Amazon och beställa böcker, cd, dvd och så vidare. Man kan beställa med en enda knapptryckning. Denna funktion, det vill säga att man kan beställa med en enda knapptryckning, är patenterbart i USA. Men det kan inte patenteras i den svenska och därmed europeiska lagstiftningen. Det är en affärsmetod mer än en teknisk lösning.
Det är snarare en fördel för att inte få för breda och långtgående patent att man nu reglerar tydligt vad som ska gälla. Man måste också nämna att detta inte ens ligger på bordet här i riksdagen och i EU. Det kommer att behandlas av ministerrådet. Det är en förhandling som pågår. Europaparlamentet hade en annan uppfattning än ministerrådet. Det slutgiltiga resultatet kanske inte blir exakt så som det förslag som ligger i dag, vem vet.
Jag skulle också vilja beröra arenarätt. Tasso Stafilidis har på ett bra sätt tagit upp en del invändningar mot det. Man måste dra gränsen någonstans. Det är klart att man skulle kunna ta in idrottsevenemang, akrobater, imitatörer och så vidare. Men frågan är hur man ska göra med föredragshållare och till och med politiker. Deras framföranden kanske skulle ha samma rättigheter så att man inte får fotografera och filma. Var går gränsen? Huvudprincipen är ändå friheten för medborgare och till exempel journalister att ta bilder på sin omvärld.
Man kan i varje enskilt fall avtala att man när man besöker ett evenemang inte får ta bilder. Sedan kan man alltid bryta mot detta, och självklart görs det. Men det blir inte lättare att komma åt det för att man har arenarätt jämfört med om man har dagens avtalslösning i de situationerna. Det är samma svårigheter i båda fallen.
När det gäller kopiering har Tasso Stafilidis också på ett bra sätt bemött den frågan. En annan fråga i betänkandet som lite liknar den är frågan om följerätt, det vill säga konstnärers möjlighet att få ersättning när man säljer deras verk vidare. Där var en liknande diskussion. Det gällde risken att vissa organisationer som hanterar inkassering av pengarna och utbetalningar skulle diskrimineras.
Här finns ett fall från Högsta domstolen som visar att så inte är fallet. BUS är den stora organisationen för bildkonstnärer. Det finns ytterligare en organisation som heter DUR. HD-domen visar att båda organisationerna har rätt att sköta hanteringen av pengarna och utbetalning till konstnärer.
Det är väldigt viktigt att skydda patenträttighetshavarna mot patentintrång. Därför har vi här i riksdagen beslutat om skärpta regler. Det gäller skärpta straff, skadestånd och civilrättsligt förfarande för att säkra bevis i fallen. Även på EU-nivå har man arbetat med miniminivåer för komma till rätta med bevis, vite och skadestånd. Utöver det finns ett direktiv för att säkerställa skyddet för immaterialrätten på EU-nivå som ska införas i svensk rätt. Vi vill avvakta vad det slutar i.
Jag kan avslutningsvis säga att jag tycker att betänkandet innehåller många bra och intressanta motionsyrkanden. Men jag anser att de flesta av dem tillgodoses av gällande rätt och pågående arbete både här i Sverige och i EU. När det gäller det som inte är klart än får vi avvakta resultatet av det.